Insikter och villfarelser

Den här sidan kommer att spegla insiktsfulla och fördomsfulla attityder och reflektioner på temat utsatta barns villkor, hämtat ur blogginlägg, artiklar och andra publiceringar.

Sidan är INTE att betrakta som en blogg. Den innehåller alltså inget utrymme för kommentarer.
Det är viktigt att synliggöra det utsatta barnets egna perspektiv, villkor och rättigheter.
Lika viktigt är det att påvisa de krafter som försöker misstänkliggöra information om barns utsatthet med gränslöshet, aggressivitet och förvrängningar.

Jag tar mig friheten att fokusera på inlägg som förklarar min målsättning och mina syften med mitt engagemang.

Vad kan göra det osannolika sannolikt och det sannolika osannolikt??
Läs gärna och bilda dig en egen uppfattning.

Ett ironiskt uttryck för den antikampanj, som fördes när medias och förnekarnas hets runt ”Södertäljefallet” var som mest intensiv, 1993.
Även publicerad i min bok ”Vem vågar tro på ett barn?”.
”Offrens klagan”
Nej, nu får det vara nog!
Sveriges fängelser är överfulla av stackars oskyldigt sexdömda män! Det svenska
rättssystemet håller på att kapsejsa!
Justitiemord begås var och varannan dag, det ena efter det andra. Detta är en livsfarlig utveckling! Det krävs ju bara ett förfluget ord, som att ”filmjölk är äckligt” från en vilseledd tonåring, för att en man ska dömas skyldig till övergrepp han inte begått!
Vi måste börja inse att vårt rättssystem inte längre är kapabelt att döma i sexbrottmål. Det är allmänheten och Vi i synnerhet, som måste ändra det här! Vi som verkligen vet hur hårt den stackars mannen kämpar för en chans att bli trodd!
Runt om i landet konspirerar alla möjliga kvinnorörelser för att sätta dit oss män. Våldtäkts- och incestmål har blivit deras vapen i den nya tidens häxprocesser!
Passa dig noga för att bada med din dotter! Man kan aldrig veta när anklagelserna kommer.
I barns hjärnor uppförstoras ju en vänlig puss på kinden till en sexualiserad ritual! En vacker dag kommer poliser och knackar på din dörr. Du förs till förhör och så börjar karusellen snurra. Inte kommer man att tro dig heller!
Men just Du av alla har ju ingen som helst anledning att förvränga sanningen om så allvarliga saker? Det är ju absurda påståenden!
Hotfulla kvinnosakskvinnor kommer att gadda ihop sig mot dig i maskopi med giriga psykologer och terapeuter. Det är som bekant ett söndagsnöje för dem alla att plantera in falska minnen av sexövergrepp i lättpåverkade barns och kvinnors små hjärnor!
Nej du min vän, snart är loppet kört! Du kommer knappt få en chans att yttra dig förrän de fäller domen.
Skyldig, såklart!
Vad spelar det då för roll att du nekar ihärdigt och kraftfullt?
Vad spelar det för roll att du förklarar det förfalskade (för det säger sig ju självt att det är falskt) rättsintyget om din dotters ”underlivsskador”, med att berätta om alla de gånger hon körde in föremål av en bakpotatis storlek i ändtarmen på sig själv eller onanerade med kvastskaftet?
Vad spelar det för roll att du berättar om hur skicklig hon är på att låtsasgråta och spela teater?
Ingen kommer att förstå att barnet faktiskt har ljugit ihop dessa vandringssägner med hjälp av otäcka psykologer och jourkvinnor. Förresten, hur lyckades hon egentligen komma i kontakt med dem?
De måtte ha fått henne att verkligen tro på att hon behövde hjälp!
Barnet har ju allting att vinna på att falskeligen tillvita dig, eller hur? Stora pengar, för att inte tala om all uppmärksamhet! Skadeståndsbeloppen är ju så höga i sådana här mål.
Nu äntligen kommer hon att kunna köpa den där hästen eller persondatorn hon så länge trånat efter.
Att reportrar och fotografer runt om i hela landet jagar scoop, offentligt diskuterar hennes trovärdighet och spekulerar kring hennes intimaste privatliv i sensationella lösnummerupplagor är ju något hon alltid velat medverka till!
Hon njuter av uppmärksamheten och lyckas genom sitt troskyldiga och hjälpsökande uppträdande, uppvigla hela landets samlade massmedia emot dig.
Detta borde ju rättsväsendets representanter begripa, eller hur?
Särskilt som det till och med händer att någon modig och människokännande kriminalkommissarie med ansvar, i lämpligt god tid före planerad rättegång, ställer sig på vår, de svagas sida och ger offentligt uttryck för sin egen och andras åsikter. Såväl om sjukdomen mytomani som om justitiemord.
Det är en verklig bragd att våga visa sitt djupa engagemang i stora rubriker och i så många mediasammanhang som möjligt.
För säkerhets skull kommer allt sannolikt att vara väl dokumenterat till eftervärlden i något offentligt PM med saxade och självtolkade smaskiga uppgifter ur en hemligstämplad och kanske pågående förundersökning. Heder åt en sådan person!
För ditt barn kommer kanske nu att bli omhändertaget av socialtjänsten och får flytta till en ny familj. Flickan förstår genast att hon där kommer att få allt hon pekar på och slipper höra ditt tjat.
Tänk alla de gånger du lönlöst bett henne städa åt dig! Det är självklart att hon anklagar dig för sexuella övergrepp! Det måste ju var och en inse!
Alla, utom de godtrogna juristerna och nämndemännen förstås, som alltid tycks vilseledas av psykologers och psykiatrikers uppblåsta lögner och lömska kvinnosakskvinnors hysteri!
Vi måste handla nu, innan det blir för sent! Innan alla vi män sitter inlåsta på slutna anstalter för sexbrott vi aldrig har begått!
Det är ju exakt detta som den militanta kvinnorörelsen och de karriärsugna psykologerna vill åstadkomma!
Vi måste börja reagera och ta tillbaka den makt och kontroll vi tycks ha förlorat!
Endast då kan vi hjälpa de stackars galna, vilseledda kvinnorna och barnen till rätta, tillbaka till ett rättfärdigt och lyckligt liv igen! Nu är det dags!
Alla vi som förstår oss på barn, måste lära människorna vad verklig kärlek är. Barn behöver ömhet och närhet, pussar och kärlek.
Vi introducerar dem i vuxenlivet och hjälper dem att tillfredsställa sina helt naturliga behov. De måste självklart tillfredsställas precis som vuxnas.
Barnens bästa i centrum.
Olyckliga barn blir som födda på nytt efter en stunds kärleksfull lek. Ja, fram för den gamla goda tiden, då man öppet och fritt kunde umgås med barnen på Klara Norra utan att någon obehörig lade sig i.
Låt oss starta en ny barnhjälpsorganisation med telefonjour så att vi lättare kommer åt att erbjuda barnen våra tjänster! Upprätta en statlig myndighet för tillsyn av att barnens mänskliga rättigheter tillgodoses och att deras sexuella behov bejakas.
Ge barnen frihet att välja! Tillåt den svenska barnprostitutionen och inför noggrann registrering och regelbunden hälsokontroll. På så sätt skulle svinnet av välanvända barn kunna minskas och riskerna för könssjukdomar minimeras.
Passa på att öka produktionen av undergörande och stimulerande barnporrfilmer och snuffmovies så att fler får chansen att upptäcka den sanna njutningen.
Vi måste återetablera oss som det ledande producentlandet på världsmarknaden, inte minst för att bidra till en ökning av BNP. Råvaran är ju numera lättillgänglig!
Vi har ju fortfarande yttrande- och tryckfrihet i det här landet! Tack och lov! Och våra gränser möter ju inte längre något hinder, varken för det ena eller det andra!
Tänk med tacksamhet på de få heroiska försvarsadvokater som så osjälviskt och endast till självkostnadspris, till och med offrar sin egen fritid för att kämpa för våra mänskliga rättigheter.
Allt de begär är vår trohet och löften om fortsatta uppdrag under precis så många år som behövs för utredning på utredning, bearbetning och alla överklaganden.
Tänk på att deras dokumentation även kan leda till en och en annan nyskriven självbiografi som kan gynna vår kamp!
Vi får heller inte glömma att framhålla dessa synnerligen kompetenta och halvårsutbildade vittnespsykologer.
Äntligen får de chansen att göra sin stämma hörd till förmån för den Enda sanningen.
Tveka inte att själv framträda med jämna mellanrum för att berätta för allmänheten om din fasansfulla situation.
Berätta gärna om ditt osolidariska barn som haft mage att så ogrundat och fantasifullt anklaga dig! Ni som hade ett så fint förhållande ända tills obehöriga klampade in och förstörde allt.
Låt folk få se hur du riktigt lider!
Det kan vara nyttigt att din lilla förrädare till unge påminns om att du inte tänker ge upp. Det blir en kraftfull markering att hon gått för långt över gränsen. Hon ska minsann få stå i evig förlåtelseskuld till dig.
Genom ditt modiga och öppna agerande blir det anklagande barnets identitet känt. Detta blir till god hjälp för dig. Nu förstår hon att även dina vänner kan hjälpa till med att sätta gränser om hon sticker upp emot dig igen!
Som förstående far är ju du den ende som vet hennes eget bästa nu och i all framtid. Tack media för att ni äntligen (om än med viss ansträngning) har fått upp ögonen för verkligheten.
Ett särskilt tack till de Sverigekanaler på teve som den senaste tiden visat sig vara lysande förebilder i kampen för den sanna föräldrakärleken.
Att dag efter dag, på bästa sändningstid visa ett kort inslag med vårt budskap, är ett gott initiativ och mycket skickligt gjort. Även andra media borde ta efter denna suveräna, omärkligt indoktrinerande metod.
Det är ytterst viktigt att vi fortsätter på den inslagna vägen.
Med hjälp av tidningar och radio/teve kommer vi att få över samhällets attityder på vår sida inom loppet av ett par år!
Tack och lov för redaktörer och programledare som ur timslånga intervjuer och annat material har förmågan att redigera fram bara det riktigt väsentliga och se till att endast detta presenteras och debatteras.
Upp till kamp! Hav förtröstan!
Låt våra bröder och systrar i USA visa vägen! Vi vet ju att alla vi, som råkat anklagas och dömas för sexbrott, är oskyldiga och har fallit offer för häxprocesser, myter, fördomar och inkompetens.

ELLER HUR?
Och hur ser det egentligen ut idag, 20 år senare??

”Gubber o kärringar, HUK ER i bänkarna. Nu laddar han om.” Som Erlander sa.
SUCK!!!!

>http://kiremaj70.blogspot.se/2012/03/ patrik-nyberg-om-ritualmordssallskap.html
Hat/desperationsuttryck av senare datum.
http://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/01/09/2009/12/21/kraften-i-vandringssagner/

Mera ur ovanstående blogg:
”Krönikören Anna Laestadius Larsson i Svenska Dagbladet har läst Birgitta Allmos fullständigt vedervärdiga drapa Vem vågar tro på ett barn – Södertäljeflickan och verkligheten.
Jag plågade mig igenom den för ett par månader sedan och skrev om den här. Att ALL tycker att boken är bra, beror med största sannolikhet på att hon är en av alla dem som trooooor på allt kvinnor säger om övergrepp, satanistritualer och incest – en sjukdom som många i medierna drabbats av. En journalists främsta uppgift är att ifrågasätta och kritiskt granska, men av någon anledning gäller inte detta när kvinnor ”talar ut” och skriver böcker om sitt hemska förflutna.
… …Det är ju så ”elakt” att ifrågasätta kvinnor och konfrontera dem med lögner. Kvinnor är ju en annan sort, lite svagare, lite dummare och man kan därför inte ställa dem till svars för sina handlingar … OBS! IRONI…..
…….. Detta blir man smärtsamt påmind om när man plågar sig igenom boken som Anna Laestadius Larsson hyllar.
Plågan för min del består dels i att boken är grymt tråkigt skriven och dels av författarens totala känslokyla. Med Birgitta Allmo som fostermamma är det inte konstigt att flickan hamnade i den ena rättegången efter den andra och växte upp till en kvinna som är hundra procent övertygad om att hon deltog i orgier med sex, blod och barnadråp under sin uppväxt. Hur Allmo avfärdar mormoderns död på två rader visar tydligt vilken slags människa hon är. En mormor som förtvivlat försökte återfå kontakt med barnbarnet som skickat både mor och far i fängelse utan tillstymmelse till bevis, hon är så oviktig i den megalomana Birgitta Allmos värld att hennes död och begravning blir en detalj av samma vikt som en frukostfika.
Om man inte förstår fostermammans roll vid läsningen av hennes egen bok, så står det i alla fall fullständigt klart efter att man tagit del av Max Scharnbergs utmärkta men indragna bok Textual Analysis of a Recovered Memory Trial Assisted by Compouter Search for Keywords. Eftersom polisens förundersökning består av 245 000 ord, är den i princip helt ogenomtränglig och omöjlig att överblicka. Vad Scharnberg har gjort är att han scannat in vartenda ord i en dator och sökt efter vissa nyckelord som motsvarar olika påstådda händelser som Södertäljeflickan ska ha varit med om. Det han hittar är oomkullrunkeliga bevis för att Birgitta Allmo i vartenda fall är den som först berättar olika historier för polisen!
….Detta framgår förstås inte av Allmos bok – kvinnan är kanske eller kanske inte medveten om vad hon ställt till med, men i vilket fall som helst vill hon förstås inte avslöja sig själv som ansvarig för ett av de många justitiemord som begåtts i Sverige.
…. . När man läst boken råder det ingen tvekan om att fostermor Birgitta Allmo är hjärnan bakom alla sjuka historier flickan berättade, och inte som ”de troende” hävdar att ”minnena växte fram när hon kommit till en trygg miljö och orkade se dem …”
Det enda riktigt intressanta i Birgitta Allmos bok är pappans dagbok som tydligen kom i hennes händer efter hans död. Hon har säkert tagit med avsnitten ur dagboken för att visa att han var en snuskhummer som sprang på bögklubbar, men i själva verket framstår pappan som den enda mänskliga människan i boken. Han lider alla helvetes kval i fängelset och åren efter ända fram tills han dog i cancer för några år sedan. Några helveteskval verkar inte hans dotter och Allmo lida, de verkar snarast ha haft rätt kul som hämnare på uppdrag.
Men Anna Laestadius Larsson tycker så mycket om Allmos vedervärdiga pekoral att hon tycker den borde vara obligatorisk läsning för alla som arbetar med utsatta barn. Mein Gott! Anna Laestadius Larsson har skrivit många okunniga och dumma krönikor i sin karriär, men den här tar nog priset. Vad är det med mina kolleger? Varför sväljer garvade journalister de mest bisarra och absurda historier, men har vansinnigt svårt att ta till sig enkla berättelser om pappor som är förtvivlade för att de inte får träffa sina barn? Jag fattar det faktiskt inte. En stor del av kåren består tyvärr av radikalfeminister som ALL, som tycker att ändamålen får helga medlen och en annan stor del är för lata och för bekväma för att gräva. Men någon liten spillra borde det väl ändå finnas som är beredda att gräva någon annanstans? Även om det innebär att man blir lite påhoppad?”

Läs den för somliga ”obekväma” insiktsfulla artikeln här:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/utsatta-barn-ar-dubbla-offer_4052465.svd

De goda råden låter inte vänta på sig:

”Det bästa man kan göra är att vara så vass man kan utan att vara elak för då stängs öronen av. Jag tror och har gjort länge, att hela samhällsapparaten är så genomsyrad av radikalfeminism att det krävs en helt ny och fräsch kraft i politiken för att det ska vända. Jag kan inte se annat än ett helt nytt parti med äkta jämställdhet som mål som enda alternativet. …Jag själv kan inte göra mycket mer än att vara ute och tjata och försöka påverka.”

Tack och lov för människor med faktiska insikter.
De som vet och inte bara tror…

”Oavsett om man tror på Södertäljeflickan eller inte, är det inte mer intressant att studera Max Scharnbergs vetenskapliga metod?
Ja, han har använt sig av en vetenskaplig metod. En metod som enligt mina erfarenheter inom den akademiska världen används för att plocka indexeringstermer ur dokument i så kallad Automatisk Indexering – en metod utarbetad för att underlätta texthantering i digitala miljöer, väl använd av personer verksamma inom biblioteks och informationsvetenskap.
Det är en hyllad och kritiserad metod. Hyllad för att den som sagt underlättar det tidskrävande arbetet med att skapa sökingångar till och arrangera dokument efter förmodat innehåll. Kritiserad för att den räknar förekomsten av vissa termer snarare än går på djupet i textens verkliga innebörd (maskiner har som bekant svårt med, exempelvis, ironi).
Scharnberg har alltså använt sig av denna metod för att, rätta mig om jag har fel, plocka ut vissa termer och sätta in dem i någon form av kronologiskt sammanhang. Detta, enligt Scharnberg, ska alltså visa på att dessa termer först använts utav Allmo och sedan Södertäljeflickan. Och detta ska alltså bevisa att Allmo planterat dessa termer hos Södertäljeflickan som sedan fabricerat minnen kring dem vilka sedan riktades mot fadern i syfte att anklaga honom för sexuella övergrepp.
Har jag förstått det hela rätt?
Jag kan för mitt liv inte begripa varför Scharnberg valt denna, något kvantitativa, metod med avseende på att utföra en kvalitativ analys? Den säger inget om intentionerna hos de inblandade parterna, om varför allt detta ska ha skett – vilket jag personligen hellre skulle vilja veta än vem som sa vad först.
Jag ska ta ett exempel; Oavsett om man tror på Södertäljeflickan och Allmo eller inte – det handlar om en flicka på 15 år (var det väl?). Hur kaxiga var ni när ni var 15 år? Så pass att ni utan tvekan kunde gå till närmaste polisstation och anmäla ett sexuellt övergrepp? Det jag menar med detta är att det kanske finns anledningar till att Allmo förekom Södertäljeflickan med att kontakta myndigheter.
Således säger mig inte Scharnbergs analysmetod ett skvatt. Han har konstaterat att somliga termer myntats av en vuxen före ett barn? Jahapp. Bevisar det verkligen att Allmo manipulerat Södertäljeflickan till att berätta lögner/komma med falska anklagelser/vad det nu än är?
Om detta är en stor härva lögner, är väl snarare motivet bakom dem mer relevant att ge sig i kast med än vem som sa vad när osv.”
SOFI

Svik inte barnen

Våld och sexuella övergrepp mot barn är skrämmande företeelser. Men vi vuxna måste våga lyssna på de utsatta barnen. Vi måste våga tro på deras berättelser. Vi får inte svika dem.
Det var huvudbudskapet vid en föreläsning av Birgitta Allmo, författare och engagerad i barnrättsfrågor. kampanj för att synliggöra sexuellt utnyttjande av barn. Kampanjen uppmärksammades i Luleå genom att Kvinnojouren Iris i samverkan med Lulemän (manligt nätverk som bekämpar mäns våld mot kvinnor) och Rädda barnen i veckan arrangerade en föreläsning med Birgitta Allmo.
- Genom vårt arbete kommer vi i kontakt med barnen som har utsatts. Och också med de kvinnor som har blivit sexuellt utnyttjade som barn. Som har blivit bestulna på sin barndom och fått djupa sår i själen, säger Eva Engman, Kvinnojouren Iris.
Fler anmäler
Birgitta Allmo, Södertälje, är konsult i barnrättsfrågor och författare till boken ”Vem vågar tro ett barn”. Boken handlar om det väldigt uppmärksammade och omdiskuterade fallet med ”Södertäljeflickan” …. Birgitta Allmo blev fosterförälder för flickan som blivit sexuellt utnyttjad av sin far.
Under sin föreläsning pratar Birgitta Allmo inte så mycket om det konkreta fallet utan mer allmängiltigt om våld mot barn och sexuella övergrepp mot barn. Statistiken visar att antalet anmälningar har ökat.
- Men det beror till viss del på att anmälningsbenägenheten har ökat, gudskelov, säger Birgitta Allmo…..
Men få anmälningar leder till fällande domar och mörkertalet för dessa brott, som oftast begås av barnens allra närmaste, är stort. Inte minst vittnar många samtal till Bris (Barnens rätt i samhället) om att många barn är utsatta.
Kärnan i Birgitta Allmos föredrag är att alla vi vuxna har ett stort ansvar. Hon liknar vuxenvärlden vid de tre klassiska aporna som inte hör någonting, inte ser någonting och inte säger någonting…..-
Det är en högst mänsklig reaktion. Vi vill inte ta i skiten. Det är så vidriga och hemska saker att vi helst inte vill tro att de existerar. Men vi i vuxenvärlden måste våga se de här barnen som far illa. Vi måste våga lyssna på dem. Vi får inte svika dem, säger hon.
Personal inom skola och sjukvård har dessutom en lagstadgad plikt att anmäla så fort det finns en misstanke om att ett barn kan fara illa. Statistiken visar att det görs i alldeles för liten utsträckning…..
- Många skyller ifrån sig på sekretessen. Men det är skitsnack. Lagen är solklar – den åsidosätter sekretessen, säger Birgitta Allmo.
Hon uppmanar alla att anmäla så fort man ser att allt inte står rätt till med ett barn i ens omgivning.
- Man kan ju anmäla anonymt om man tycker att det är jobbigt. Huvudsaken att förhållandena blir undersökta. Bättre anmäla och det visar sig att misstankarna är ogrundade än att ett barn far illa utan att någon av oss vuxna gör någonting.
BAKGRUND ”Södertäljeflickan” blev ett begrepp i massmedierna 1993 efter att en då 14-årig flicka från Södertälje i polisförhör berättat hur hon och andra, okända, barn, utsatts för fruktansvärda sexuella, rituella och sadistiska övergrepp. Barn hade till och med mördats. Många män hade varit inblandade, bland dem hennes far. Polisen grävde i ett skogsområde hon pekat ut som begravningsplats för de mördade barnen men hittade inga kroppar och utredningen lades ner i brist på bevis.
Att flickan själv utsatts för upprepade våldtäkter slogs dock fast av domstolarna. Flickans far dömdes slutligen till fem års fängelse. Han är nu avliden. Mamman dömdes i tingsrätten för delaktighet i de sexuella övergreppen men friades i hovrätten.
Flickan lever i dag med skyddad identitet. Hennes fostermor, Birgitta Allmo, som förmådde henne att göra en anmälan, har skrivit boken ”Vem vågar tro på ett barn” om hela händelsen.
Fallet ledde till en livlig debatt där bland andra journalisten Jan Guillou utpekade incesträttegångar som en slags häxprocesser och menade att det är horribelt att sätta så stor tilltro till vittnesmål från psykiskt labila, lättpåverkade barn som kan influeras av psykoterapeuter att ”minnas” rena fantasier.
Från andra debattörer anfördes i stället att större hänsyn borde tas till målsägandes berättelser i sexualbrottsmål och att barnen inte har någon anledning att ljuga om övergrepp medan gärningsmännen har all anledning att göra det. ”
23 augusti 2009 Norrländska Socialdemokraten.
Ulf Persson

Verkligheten provocerar tydligen så mycket att en
”MOTBOK” skrevs, gavs ut och drogs in.

”Kontroversiell bok utgavs felaktigt

Uppsala universitet drar in en bok om en uppmärksammad våldtäktsdom, skriven av en tidigare docent vid universitetet och utgiven på en av universitetets bokserier. Utgivningen har skett utan institutionens vetskap och utan vetenskaplig granskning, menar universitetet.

På bloggar och nätsidor är diskussionen om universitetets beslut att dra in boken i full sving. Boken är skriven av Max Scharnberg, tidigare knuten till Institutionen för pedagogik, och tar upp Södertäljefallet där ett föräldrapar dömdes till fängelse för våldtäkt på sin dotter. Senare friades mamman helt och pappan fick sitt straff kraftigt minskat.
Boken driver tesen att dotterns redogörelse, som ligger till grund för domen, är exempel på falska minnen, och berör även Uppsalaprofessorn Eva Lundgrens teorier om att dotterns redogörelse är riktig. Att boken dragits in på grund av den skulle vara kontroversiell, och för att skydda Eva Lundgren dementeras av Lennart Wikander, prefekt på Institutionen för pedagogik. I stället handlar det om att författaren agerat på ett oacceptabelt sätt och lyckats utnyttja en av universitetets bokserier, enligt honom.
- Plötsligt stod 300 böcker utanför vår reception. Vi visste inget. Max Scharnberg har lyckats få ett beslut om pengar från Vetenskapsrådet utan min underskrift, trots att det krävs. Vi och redaktörerna för bokserien kan inte ta ansvar för något som inte är granskat, säger Lennart Wikander.
Författaren Max Scharnberg tror dock att universitetet vill undvika ett nytt Eva Lundgren-bråk.
- Inget kunde knappast vara mer löjeväckande än att skylla på handläggningsfel. Så här har jag alltid gjort när jag givit ut böcker i den här bokserien. Min bok har den internationella vetenskapen på sin sida och kommer att väcka reaktioner, säger han. ”
Artikel av: Niklas Skeri Publicerad: 090525. Unt.se

Ibland måste man faktiskt säga ifrån!
Några av mina svar, kommentarer och inlägg i olika bloggar:

”Varför engagera sig i något som inte existerar?”

Med anledning av UNTs artikel 28 maj om Uppsala universitets beslut att dra in MS olovligt publicerade bok och det stora propagandautrymme om bokens innehåll som han beviljats under rubriken läsarnas kommentarer, känner jag mig föranledd att balansera upp en pinsam svada av kalkylerad desinformation med seriös faktahänvisning.
Upplysningen gäller återgivandet av omständigheter och processer i det sk Södertäljefallet, verklighetsbaserat utifrån en mängd olika faktadokument och uppbyggt i strikt kronologisk ordning. Skildringen ger en nyanserad och saklig bild av personer, involverade i händelseförloppet på olika sätt, olika skeenden och konsekvenser. Den tjänar som ett skrämmande exempel på utsatta barns villkor och vuxnas barnsyn i allmänhet i vårt samhälle som vi dessvärre kan se uppenbara exempel på än idag.
Informationen vänder sig särskilt till läsare, med intresse, förnuft och behov av vidgade perspektiv på ämnet och som anser det vara viktigt att inte låta sig duperas utan att istället bilda sig en egen uppfattning i så kontroversiella frågor som barnmisshandel, våldtäkt och barnsexhandel/barnpornografi.”
”Emellanåt tycks det så kallade Södertäljefallet tas som intäkt för att kunna misstänkliggöra något helt annat, från påstådda moderna häxprocesser till så kallad extremfeminism?
Hur kommer det sig att ett över ….. gammalt fall, berättelser från ett benämnt ”galet” barn, fortfarande har så stor betydelse?
Hur kommer det sig att i övrigt ansedda, intellektuella personer, som år ut och år in ivrigt förnekat existensen av och avfärdat liknande redogörelser som vandringssägner och lögner, alltjämt känner sig så provocerade att de orkar mobilisera denna till synes aggressiva energi för att offentligt få föra fram sina som det verkar högst personliga motargument och åsikter? Finns det något att vinna på det? Vad och för vilka?…
”Vad kan få det osannolika att framstå som sannolikt? Vad kan få det sannolika att framstå som osannolikt? ”
Citat ur boken ”Vem vågar tro på ett barn ? Södertäljeflickan och verkligheten”
Av: Birgitta Allmo, åberopad fostermor och författare.

”Vad är det i själva verket som föranleder din lidelse MS?
MS senaste kommentarer i denna spalt visar med all önskvärd tydlighet att han varken läst eller förstått innehåll och syfte med min bok (se tidigare kommentar) som han ändå hänvisar till. Hans inlägg innehåller samma förvrängda påståenden som ältats av somliga, åtminstone de senaste 15-17 åren.
Ihopmixade och missvisande referat om personer och händelser samt insinuanta och falska påståenden om vilka tankar eller åsikter jag skulle besitta, avslöjar både vild fantasi och fabuleringsförmåga. Den seriöse läsaren kommer snart att upptäcka detta.
Om så många direkta fel kan rymmas inom dessa få rader i MS kommentarer, undrar jag skeptiskt:
Hur många felaktigheter kan då inte den avvisade boken innehålla? Och vad skulle de vetenskapliga grunderna bestå i?
För övrigt hänvisar jag till min tidigare kommentar på denna sida.
Av: Birgitta Allmo”

”Du har alldeles rätt MS ….
Jag kallar faktiskt Södertäljeflickan för S i min bok ”Vem vågar tro på ett barn?” och den dömde förövaren för N. Boken innehåller förklaringar på varför.
Om du alls förmått att läsa innantill, har även du kunnat konstatera att det finns en mängd olika engagerade personer, alla med olika roller och syften med sin inblandning. Samtliga med fingerade namn. Varför? Jo, därför att namnen inte på något sätt är viktiga i det här sammanhanget. Berättelsen exemplifierar bara ett av många liknande fall och problemet som boken belyser är just vuxensamhällets fördomsfulla bemötande av redan utsatta barn. Men jag kan lova att bakom varje fingerat namn döljer sig en högst verklig individ, vars agerande finns noggrant dokumenterat på det sätt som jag beskrivit i boken.
Förvanskningstekniker behärskar jag inte men det kanske skulle hjälpa att gå i lära hos docenten själv?
Hur är det nu man säger: …som fan läser bibeln…? Eller: det gäller att upprepa en lögn tillräckligt många gånger så att den skulle kunna framstå som en sanning för icke nogräknade läsare?
Om de manipulerade och lösryckta citaten i inlägget kan bara sägas: Då och då uppstår vrångbilder av en redogörelse beroende på hur vissa personer väljer att tolka orden. Det behöver vi bara läsa dina inlägg för att förstå. Min bok redogör även för detta.
Ledsen att behöva upprepa: MS: du är som vanligt ute och cyklar.
Hur är det möjligt att du anser dig kunna veta vad som sagts och gjorts under utredningstiden? JAG VAR NÄMLIGEN DÄR NÄR DET HELA UTSPELADE SIG – VAR DU??
Likaså måste frågan ställas: hur kan du veta vad som verkligen hände i de övergreppssituationer som du så ivrigt förnekar? VAR DU DÄR? Jag var det inte!
Vi kanske istället borde diskutera din högst tvivelaktiga inblandning i ett senare skede i detta fall. Om dina suspekta lobbymetoder och falska löften? Allt finns noggrant dokumenterat i strikt kronologisk ordning. Så till den seriöst intresserade:
Välkommen att läsa min bok.
Birgitta Allmo”

”RÄDDANDE ÄNGLAR SOM:
Bar oss när vi själva inte orkade stå på våra barnaben.
Lyssnade på det fasansfulla.
Slogs för oss när andra inte ville/vågade.
Höll om oss när avgrunden hotade att utplåna barnet.
Lät oss vara barn, om så bara för en stund.
Utan er hade vi inte överlevt!
Kram, en överlevare bland många:)
Shakayla”

”Jag läste följande inlägg och länkar …..

Plötslig far jag år tillbaka i tiden. Minnen, namn och platser väcks till liv. Denna flicka som plötsligt dök upp mitt ibland oss. Hon hade några som kom henne närmare, många var vi som stod runt omkring.
Är det verkligen henne de skriver om? Efter ett tag blev det bekräftat och det blev svårare att närma sig henne. Var det sant det som tidningarna skrev? Skulle det verkligen kunna förekomma i Sverige?
Det tisslades och tasslades bakom hennes rygg. Vi var också barn och förstod nog inte riktigt. Plötsligt en dag var hon borta. Lika plötsligt som hon kom.
Jag gick i högstadiet då. Många gånger genom åren har jag läst om ”Södertäljeflickan”. Många gånger har hon ”ploppat” upp i mitt huvud. Oftast när man hört om andra incestfall. Lika många gånger har jag undrat vad som hände med henne. Försvann hon verkligen eller var det vi som fick fokus på något annat? Var hon medveten om vad som sas bakom hennes rygg? Var hon medveten om att fler valde att tro på det som skrevs i tidningarna än det hon sa? Har hon förlåtit detta och förstått att vi inte förstod?
Genom åren har jag lärt mig att tidningarna skriver inte fakta, att allt man hör skvallras är inte sant. Så när jag har läst tidigare nämnda inlägg känner jag mig ändå lite lättad. Hon finns fortfarande. Hon har haft styrkan och orken att stå upp för sig själv och försökt gå vidare. Det fanns och finns människor som stod bakom henne. Det fanns människor som vågade tro på ett barn. Jag hoppas att jag också, om det hände idag, ska våga göra det.
Mela ”

”Du raljerar om min tragedi”
/Södertäljeflickan till hårt angrepp mot Jan Guillous häxjakt. Från DN 16/9 2002./

Den intresserade kunde häromveckan läsa hur Jan Guillou i medierna framställdes som en sanningens riddare genom sin nyutkomna bok ”Häxornas försvarare – ett historiskt reportage”. Han utger sig för att, som seriös journalist, skriva ett historiskt reportage om dåtidens och nutidens häxprocesser. Med de senare avses barns vittnesberättelser om hur de utsatts för sexuella övergrepp, något som ibland lett till rättegångar och fällande domar. Guillou tar upp fyra medialt mycket uppmärksammade nutida fall. Ett av dessa fall, det så kallade Södertäljefallet, handlar om mig. Jag
råkar med andra ord vara mycket väl insatt i ärendet och vågar följaktligen påstå att Guillou inte har granskat sina källor särskilt noggrant och att han är mycket slarvig i sitt återgivande.

Utan hänsyn till det faktiska historiska tidsglappet liksom skillnaden i företeelser, blandar Guillou det ena med det andra. Inom modern vetenskap är det vedertaget att ange kriterier för sitt urval, sitt syfte och sin metod, varför och hur man väljer att tillämpa en företeelse på en annan. Det gör inte Guillou och resultatet blir förödande.

Södertäljefallet fick stor uppmärksamhet i medierna i början av 90-talet. Efter flera rättegångar under två års tid, dömdes en anhörig till fem års fängelse för grovt sexuellt utnyttjande av underårig, det vill säga av mig. Det fanns klar teknisk bevisning, ett rättsintyg om skador, som kunde stödja den delen av min berättelse.

Men jag hade också berättat om mina plågsamma minnesbilder av hur även andra personer, i grupp eller enskilt, utsatt mig och andra barn för så grova övergrepp att barn ibland inte överlevt. Här fanns i stort sett bara ett barns – mina – minnesbilder. Det skapade osäkerhet om tillförlitligheten och bevisningen ansågs inte tillräcklig för fällande dom. Detta har jag lärt mig att leva med.

Det har under årens lopp funnits ett antal personer som av diverse skäl haft intresse av att ta upp Södertäljefallet. Trots både grovt felaktiga och kränkande skriverier har jag hittills inte velat ägna
min tid åt detta. Jag anser att den drygt två år långa och mycket plågsamma rättsliga processen är ett avslutat kapitel och hade hoppats att det så skulle få förbli. Men Jan Guillou river i sin bok upp gamla sår och åstadkommer plågsamma konsekvenser i mitt vardagsliv genom sina ogrundade och vilseledande påståenden. Jag har därför inget annat val än att bemöta den förvrängda bild av fallet som han presenterar i sin bok.

I arrogant ton, som om det vore en självklarhet, hävdar han att jag är ”lögnaktig” och ”en uppenbart galen människa” och att fängelsedomen därför var felaktig.

Guillou, skicklig på retorik, plockar ut fragment av fakta ur sitt sammanhang, förenklar och generaliserar, blandar dem med överdrifter, ironiserar, mystifierar och förvränger och får då fallet att framstå som än mer osannolikt.

Guillou har rätt när han skriver om hur kvällstidningarna i sin rapportering talade om massgravar och skändade lik efter ett trettiotal barn. Men mig veterligt är det inte någon som har berättat om massgravar i detta fall – jag har i alla fall inte gjort det! Mediernas överdrifter ger, som bekant, större tidningsupplagor än den krassa verkligheten.

Jag hade bland annat minnen av att övergreppen riktats mot utländska barn. Och att mina minnen inte kunde knytas till barn som försvunnit i Sverige väckte förstås tvivel. Men den som läser
tidningarna vet att människosmuggling och organiserad sexhandel över nationsgränserna med barn och ungdomar är en del av vår europeiska verklighet.

Guillou plockar endast ut vissa delar som han anser skulle kunna styrka hans teser, genom att polisen inte lyckats hitta tillräckliga bevis. Men det har funnits andra indikationer. Hade Guillou haft tillgång till polisens egna utredningsanteckningar, hade han till exempel kunnat läsa om hur polisen konstaterat att märken efter att någon grävt av grästorvor fanns på en plats som jag pekat ut samt att man funnit en del av en trasig plastsäck intill.

Ett annat exempel kan vara polisens egen beskrivning av en sekvens från ett filmbeslag i samband med förundersökningen: ”minderårig eller eventuellt utvecklingsstörd flicka som binds, hotas med kniv, piskas och tvingas till oralsex. Man som för in halva underarmen i slidan på flickan”. Dessa uppgifter med flera har inte kommit fram i medierapporteringen.

Guillou låter påskina att polismyndigheten lade ner ett så intensivt arbete på fallet, tvärs emot sin egen övertygelse om uppgifternas trovärdighet. Varför utredde man då? Ur förundersökningsprotokoll framgår att polisen inte alls var oinformerad om den typ av brott som jag beskrivit. Tvärtom. De hade fått in ett flertal liknande uppgifter, från och om andra svenska och utländska barn, oberoende av varandra. Det tycktes bland annat just handla om handel med
utländska barn som smugglats in, utsatts för övervåld och i vissa fall avlidit.

I mitt vittnesmål hade jag pekat ut några personer som tidigare dömts respektive misstänkts för sexuella övergrepp mot barn, liksom en senare omskriven porrklubb och en filmstudio i centrala
Stockholm. Det fanns alltså stor anledning för polisen att ta mina uppgifter på allvar.

Guillou kritiserar den journalistik som utgår från ogrundade uppgifter och hörsägen och på så sätt ger en förvrängd bild av verkligheten. Men det är uppenbart att det är just denna metod han
själv använder här.

Guillou beskriver detta fall som om det skulle handla om ”historier om djävulssekter”. Det är en beskrivning som inte kommer från mig. Genom sina överdrifter skapar Guillou en förvrängd bild av
barnsexhandel och får sexuella övergrepp att framstå som en mystisk osanning. Om Guillous resonemang får stöd kan det ”legitimera” verksamheten. Eftersom den inte kan finnas behöver den inte bekämpas.

Men vem kan förneka Dutrouxfallet som har skakat Belgien sedan 1996 då fem flickor återfanns döda efter fångenskap, vanvård och sexuellt utnyttjande? Två flickor räddades och i samband med fallet avslöjades sexuell handel med barn samt barnporrfilmer. Vem kan påstå att fall som Huddingehärvan, ”Örebropedofilen”eller så kallad trafficking inte existerar? Vem kan förneka att det finns en verklighet bakom begrepp som sadism, psykopati och pedofili?

Guillou ger sig också raljerande ut på beteendevetenskapens och psykiatrins område genom att anföra: ”. . . den flicka vars uppgifter fällt båda föräldrarna, visat sig kapabel till fullständig
galenskap . . .” Och ”om hovrätten trott på en uppenbart galen människa borde ju båda föräldrarna frikännas . . . eftersom hans dotter visat sig lögnaktig”.

Min stilla undran är: Var går gränsen för förtal?

Om man har för avsikt att skildra faktiska omständigheter är även berättelsens kronologi av stor betydelse. Bland annat hånar Guillou mig och menar att jag inte vid första kontakten med polisen
berättade om de organiserade övergreppen utan att de skulle ha varit en efterhandskonstruktion. Så var det inte. Jag berättade, om än i början ibland antydningsvis och ibland utan att de som lyssnade
orkade ta in det.

Mina minnen trängde sig obönhörligt fram sedan jag äntligen sluppit mina förövare och försiktigt började kunna lita på vuxna.

Minnesbilder styr man inte över. De kommer upp när man minst anar det, ofta hemma, mitt i natten under vånda och skräck. Mina mest fasansfulla minnen berättade jag om redan på försommaren 1992, hemma och hos min terapeut, och även för polis och åklagare, som bad mig ”lagra”, det vill säga inte berätta mer på grund av pågående rättsprocess.

Min berättelse skapade ångest och oro även hos professionella. Få förstod hur man skulle bemöta och handskas med dessa hemska, osannolika minnesbilder. ”Du måste nog mena så här i stället?!” var en vanlig reaktion. Erfarenhet av den typen av berättelser saknades, varför amerikanska terapeuter, vana att behandla barn med liknande upplevelser, konsulterades på hösten 1992 i samband med en vanlig terapitimme.

Guillou skriver: ”efter att hon berättat sanningen inför hovrätten har hon . . . utsatts för en amerikansk terapeut som lärt henne hur det gick till med djävulsdyrkare i USA . . .” Detta är inte sant. Jag har alltså berättat om mina upplevelser långt tidigare och några djävulsdyrkare har aldrig nämnts i sammanhanget

Delar av Guillous bok vidmakthåller felaktigheter som får negativa konsekvenser för de individer han skriver om. Min främsta kritik är att han tar sig friheten att föraktfullt raljera över en mänsklig
tragedi, som de berörda kämpar för att lägga bakom sig för att nå ett drägligt liv.

Guillou har dock sina poänger när han kritiserar domstolar, polis och medier för deras bristfälliga hantering av utsatta barns berättelser. Samhället tillåter inte sexuella övergrepp mot barn i någon form, men har i dag små medel att förhindra det. I stället riskerar berättande barn att utsättas för plågsamma rättegångar och mediernas många gånger förvrängda uppmärksamhet, som i mitt fall
till och med har upplevts som än större kränkning än själva brottet.

Även vice riksåklagaren Catharina Bergqvist Levin har nyligen erkänt att samhället i dag inte klarar av att hantera sexuella övergrepp mot barn rättsligt. Hon pekar på samhällets vanmakt vad gäller
möjligheter till åtal och fler fällande domar. Den juridiska verkligheten har helt andra kriterier än den rent fysiska, vilket är ofrånkomligt.

Jag vill bidra till att den organiserade barnsexhandeln definieras som den egentligen är: Gränsöverskridande och gränslösa vuxna människor som i egna och kommersiella syften tar sig rätten att använda barn.

Jan Guillou, om du verkligen är den sanningssökande journalist du utger dig för att vara, borde du då inte, i dina strävanden efter sanning, ta dig tid att söka och belysa fler perspektiv på verkligheten än ditt eget?

Du läsare, var kritiskt medveten om ordets makt och varje individs samhällsansvar. De ord och definitioner du använder skapar andra människors verklighet. Vilken verklighet vill du vara med att
skapa?
Södertäljeflickan

Läs mer här:
http://ritualabusedebate.blogspot.se/ http://abuseandrepression.blogspot.se/

Min debattartikel införd i Länstidningen 2008 05 30

Vänder sig till vuxna med bristande barnsyn och barnperspektiv och fördomar. Inte minst till ”mobbaren” på nätet som provoceras av barnrättskämpar.
”VEM BRYR SIG OM DET SKÄNDADE BARNETS YTTRANDEFRIHET?
Under kort tid har vi med vånda och medkänsla följt aktuella rapporter om fasansfulla, osannolika övergrepp mot barn, i och utanför Sverige. Flera har lett till ond bråd död. Svarta rubriker om stora barnporrtillslag, till och med innehållande bilder av penetrerade spädbarn och om barn som faller offer för välorganiserad människohandel, pockar på vår uppmärksamhet. Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan att polis och myndigheters arbete ska leda till tillräckligt hållbara bevis och fällande domar. Det måste få vara nog nu. Bakom rubrikerna finns faktiskt verkliga människor!
Många har både sett, förstått och valt att göra något. Anmälningarna ökar. Kunskapen om utsatta barns villkor får ökad spridning. Diverse experter får stor plats i det offentliga rummet med sina åsikter, tolkningar och funderanden. Vilket utrymme ges åt de utsatta barnens egna erfarenheter och tankar? De det handlar om.
Dessvärre finns fortfarande alltför många som räddhågset och ihärdigt värjer sig. Som, likt de tre aporna, inte vill höra, inte se, inte tala. Som väljer att avstå från att ens försöka ta del av information om villkor och konsekvenser för skändade barn med motiveringen ”usch, vad hemskt, sånt klarar inte jag.” De som förvisso formellt förfasar sig men inte vågar ta egen ställning. Ett synsätt som till hundra procent må tillskrivas vuxenperspektivet. Mänskligt, javisst! Men hur ska då ett utsatt barn orka bära, än mindre berätta om sina fasor, när vuxna vägrar att lyssna eller ens försöka förstå? Barnet här är den enda som inte har en chans att värja sig eller välja bort.
”Ni svenskar, ni sjunger i kör ni” fick jag som en tänkvärd och dubbeltydig kommentar vid ett tillfälle när jag berättat om mitt sångarengagemang. Tänkte på symboliken och har inte kunnat släppa tanken. Hur sann är den bilden av oss egentligen? Vågar vi inte göra vår stämma hörd utan dirigent? Är vi så beroende av att andra instruerar oss, vare sig det gäller med noter, tankar, trender eller mediebilder, att vi inte litar på den egna känslan och förmågan. Att vi hellre överlåter obehagligheterna till någon annan?
Redan under 80-talet gav engagerade vuxna med all önskvärd tydlighet uttryck för sin oro över den ökande barnsexhandeln, svensk lagstiftning mot barnpornografi till trots. ”Barnprostitution ska bara inte finnas!” Man förstod att sexuella övergrepp mot barn, vare sig det är pornografi, prostitution eller incest i hemmen är delar av samma verklighet och hänger nära samman. Man talade om sexturism till länder i Sydostasien som saluförde barn som speciell attraktion. Enligt Internationella Demokratiska Advokatförbundet då, bedrevs barnsexhandeln av maffialiknande strukturer med förgreningar över världen. ”Primörer” (2-4-åringar) salufördes på vissa lyxbordeller. Man talade om lansering av ”snuff-movies”(filmade lustmord). Analyser visade att 85 procent av USA:s barnpornografi kom från Danmark, Holland och Sverige. Vuxensamhällets reaktioner beskrevs som tystnad, hjälplöshet, vanmakt och förträngning.
Hur reagerar vi idag, när vi konfronteras med obehagliga fakta om organiserad, sadistisk barnsexhandel? Skjuter vi hellre budbäraren än att förmås inse hur verkligheten ser ut?
Vem tjänar på att vi håller oss på en aningslös nivå? Att vi sätter skygglappar på? Finns det förhållningssätt och intressen som vill hindra ökad allmän kunskap och attitydförändringar när det gäller detta?
Frågan inställer sig också om medias makt och ansvar. Ofta grundar vi väl våra synsätt på det vi läser, ser och hör i media oavsett om uppgifterna är sanna eller falska? Är det alls möjligt att förändra en åsikt man fått sig serverad genom mediabruset?
Om man vill manipulera i propagandasyfte finns effektiva metoder. Ibland kan vi se prov på det i debatten. Några exempel: Splittra människor och ideologier. Skylla ifrån sig. Se till att få övertag och kontroll över debatten. Byta fokus i diskussioner eller definiera om problemen. Ifrågasätta lagar och normer och försvara klandrade åsikter och handlingar, allt för att framkalla osäkerhet. Minimera och bagatellisera. Upprepa lögner ända tills de tenderar att övergå till sanning. Skaffa hållhakar eller hota. Framstå som missförstått offer. Skapa tids- och utrymmesbrist för andras uppfattningar och faktiska kunskaper.
En debatt i en av våra kvällstidningar för några veckor sedan kan tjäna som exempel. Utgångspunkt var den så kallade Grooming-lagen. Ett lagförslag som kommit till sedan det visat sig att flera tusen svenska män varje dag söker kontakt med barn på Internet med sexuella syften. Svenska Ecpat, som för vissa debattörer tycks lämna alltför störande kunskaper om organiserad barnsexhandel och ohyggligt lidande för de utsatta barnen, får här klä rollen som budbärare med rätt att ”skjutas”.
Men vem har påstått att vi måste låta oss duperas av förnekelse, konstruerade halvsanningar och illusioner?
Den kulturskapande yttrandefriheten leder utan tvivel till ökad kunskap och makt att förändra. Men vems yttrandefrihet är det vi talar om här? Det utsatta barnets?
Birgitta Allmo

Antipropagandan återkommer med jämna mellanrum och kräver nya svar.
”Motvilligt ser jag mig nödgad att ge mig in och bemöta MS dravel i de delar jag har mycket god kunskap om. MS, är det inte dags att lägga av nu, innan du tappar hela ansiktet? Inte utan att man börjar tycka lite synd om dig, allt medan du tycks få ökade problem med att bevara de konkreta frågor du får.
Det finns en hel del att anföra när det gäller din ”vänskap” med den dömde i Södertäljefallet. Det är ju inte svårt att göra sig till bästa vän, med förespegling att vara den ende att lita på och med löften att agera för upprättelse/resning efter en fällande dom? Ett beteende som faktiskt inte är helt ovanligt i sådana sammanhang. Fanns det inte ett samtidigt och ömsesidigt inbördes beroende, såväl på det ekonomiska som intresseinriktade planet, tiden innan sista halvåret. Eller? Vänskapen fortlevde väl inte heller helt friktionsfritt??
Beklagansvärt att du falskeligen utgav dig för att vara närmaste anhörig?? De tre vårdinrättningarna, som du påstår, var av allt att döma i så fall duperade och begick grova fel i sina tjänsterutiner. Men du, det stämmer faktiskt inte helt eftersom en av dem faktiskt kontaktade de rättmätiga anhöriga. Hur hade de annars fått veta så snabbt att du var inblandad, tror du?
Anhörigbesöket i fängelset hade över huvud taget varken med pengar eller födelsedagspresent att göra. Var har du fått det ifrån? Det föregicks av en reell önskan från målsägandens sida. Inget konstigt alls utan välgörande och modigt för att själv kunna konstatera att rädslan från barndomen är möjlig att hantera. Personalen skämdes och bad sorgset om ursäkt för den dömdes irrationella beteende vid tillfället.
Främsta anledningen till anskaffandet av skyddad identitet (boende??) var att en av dina kvinnliga psykologkollegor sökte kontakt på ”faderns”, (dvs advokat PH) uppdrag genom att först utge sig för att vara nära vän och studiekamrat och därefter skicka brev om önskad personlig kontakt. Syftet skulle vara att få målsäganden att inse att hon ”råkat” uppge fel informationer om fadern, att ingenting var hennes fel och att allt skulle ordna sig med ”rätt” hjälp.
Du tjatar om något jag skulle ha sagt 1992 05 05?? Var har du fått det ifrån? Har ägnat några timmar åt att kolla noggrant, men det finns ingenting alls noterat om något som rör mig, varken i dagböcker, almanackor, journaler, polisförhör, utredningsslask eller andra dokument. Det kan väl bara bero på att detta är ännu ett av MS fabricerade, fantasifulla påståenden?
Men jag ska bekräfta din nästa uppgift.
”Likaledes förblir det ett obestridligt faktum att E aldrig har berättat att han sedan hon var 10 år hade skaffat unga pojkar för faderns (påstådda!) homosexuella pedofili.”
Helt korrekt farbror! Aldrig någonsin har något sådant påstående yttrats i något enda sammanhang. Det står för en fatal misstolkning från socialtjänsten av offrets egna berättelser, i ett mycket tidigt skede av utredningen och är troligen en sammanblandning av två helt olika uppgifter: 1) det berättande barnet uppger att hon på faderns anmodan hade till uppgift att vara tilldragande på ”andra killar” samt att 2) den misstänkte, enligt upplysning, verkligen skulle kunna göra andra barn illa. Av någon underlig anledning höll sig den falska lydelsen envist kvar genom processerna, trots, omedelbara, ihärdiga och upprepade dementier i flera sammanhang. Någon kanske tyckte det lät bättre och var mer intressant så, vem vet??
Där har du din vetenskap och dina fakta, MS. Hur skulle det vara att läsa innantill i fortsättningen?
Allt finns beskrivet i min bok som bygger på noggrant dokumenterade verkliga fakta i strikt kronologisk ordning.
Birgitta Allmo”

Ur signaturen hRavens blogg saxade jag följande:
”Idag har jag deltagit i en manifestation för de tusentals utsatta barn som utsatts för sexuella övergrepp.
Just nu snurrar all info och alla intryck i huvudet på mig så jag tar och skriver om dagen bara som hastigast nu för att återkomma sedan när det fått sjunka in lite.
Dagen började med att Birgitta Allmo hade föredrag om sin bok
”Vem vågar tro på ett barn? Södertäljeflickan och verkligheten” .
Föredraget var hur bra som helst och efter att ha pratat lite över kaffe under pausen är jag numera ägare till sagda bok. Ska bli intressant att läsa den sen. …
Senare på eftermiddagen var Kjell-Åke Bjurkvist på tur. Hur bra som helst. ….
Dagen har varit hur intressant som helst. Det har varit tungt men ändå lättsamt. Så oerhört viktigt ämne och fler borde engagera sig.
På ATSUs sida finns en massa länkar till andra föreningar och organisationer som arbetar med dessa frågor.”—”Barn behöver modiga vuxna.”

Ännu ett av mina bloggsvar:

”Tack Helena och tack Anna LL för er klarsynthet.
Vad fick mig att plötsligt associera till ”tomma tunnor skramlar mest” månntro??
För att fylla något litet tomrum och kanske dämpa skramlet en aning, tar även jag mig friheten att synliggöra min boks ”Vem vågar tro på ett barn – södertäljeflickan och verkligheten” verkliga syften och problemställningar med några citat..
Fallet södertäljeflickan är den erfarenhet som mina vid det här laget goda kunskaper om utsatta barns villkor bygger på och därmed den berättelse jag i bokform kan exemplifiera problemet vuxnas bristande barnsyn med. Verkligheten betecknar den vardagstillvaro som ett utsatt barn och dess närmaste omgivning tvingas leva i, vilka vindar som än behagar blåsa.
”Vad gör det osannolika sannolikt – Vad gör det sannolika osannolikt?”
Sid 13…Hur kommer det sig att ett över femton år gammalt fall, berättelser från ett benämnt ”galet” barn, fortfarande har så stor betydelse? Hur kommer det sig att i övrigt ansedda, intellektuella personer, som år ut och år in ivrigt förnekat existensen av och avfärdat liknande redogörelser som vandringssägner och lögner, alltjämt känner sig så provocerade att de orkar mobilisera denna till synes aggressiva energi för att offentligt få föra fram sina som det verkar högst personliga motargument och åsikter? Finns det något att vinna på det? Vad och för vilka? Eller är det att tro eller inte tro, som är huvudfrågan?
Den här bokens syfte är inte att få personlig uppmärksamhet, medlidande, terapi eller hämnd. Den är verkligen inte heller tänkt att utgöra något slags bevis- eller sanningsdokument. Det vore ju förmätet av mig att tro mig om att kunna lösa något som vårt samhälles professionella instanser inte har lyckats klara av. Det är inte heller min avsikt att ”väcka liv” i ältandet om specifikt Södertäljefallet igen. Detta är definitivt avslutat och ska så förbli!
Sid 445…Den här berättelsen skildrar ett speciellt barns liv och utveckling från födelse till vuxen, något som råkar vara möjligt på grund av olika sammankopplade omständigheter, men den exemplifierar också en verklighet som alltför många barn än idag upplever varje dag, år ut och år in, en verklighet som vi vuxna väljer att vända blicken ifrån, trots att vi kanske har på känn… Hur och varför kan det hända? Varför vill vi inte se? Varför vill vi inte veta? Varför vill vi inte ingripa? Varför vill så många av oss förneka eller förvränga?
Sid 446…FN:s Barnkonvention som staten Sverige i och med ratificeringen för snart tjugo år sedan har åtagit sig att införliva i allt beslutsfattande över huvud taget. I alla delar av offentlig verksamhet, statlig, kommunal och landstingsstyrd. Rättsväsende och media är inget undantag. Barnkonventionen som är tänkt att garantera alla våra barn och ungdomar i landet deras mänskliga rättigheter och som därmed ålägger oss, var och en, ett högst personligt ansvar.
Sid 447…Vart tog vårt vuxna ansvar för Barnets Bästa, Barnets rätt till liv och utveckling, Barnets rätt till lika villkor, Barnperspektivet och Barnets röst vägen i praktiken i vårt samhälle?
Sid 449…Så. Vem tjänar på lögnen? Om någon av två inblandade parter i fall som gäller övervåld mot barn, har anledning att ljuga – varför skulle det främst vara barnet?
Vågar vi ta in att den verkliga experten, är den som i kropp, själ och hjärta vet? Den som faktiskt var där, på plats, när det hände? Så vem är då den person som med tvärsäkerhet vågar hävda vad som är sant och vad som är falskt?
Vilka omständigheter kan få det sannolika att framstå som osannolikt och det osannolika som sannolikt?
Birgitta Allmo”

I vuxnas grepp

/Södertäljeflickan tio år senare. Nuri Kino i DN 4/10 2003. /

Pedofilskandaler, barnporrhärvor – nya avslöjanden skakar världen. Redan för tio år sedan skapade ”Södertäljeflickans” berättelse om sexuella övergrepp på barn och barnamord löpsedlar över hela Europa. Forskarkår, medier och allmänhet delades i två läger. Ljög Kajsa eller talade hon sanning?
DET BÖRJADE MED att Kajsas pappa misstänktes för sexuella övergrepp på henne. När Kajsa hördes av polisen berättade hon också om de organiserade övergreppen. De sensationella uppgifterna läckte ut och polisen började gräva efter svarta sopsäckar med barnlikdelar utanför Södertälje. Det hette att ett trettiotal barn hade utsatts för sexuella övergrepp och sedan mördats av en djävulsdyrkande sekt.

Ovanför den plats Kajsa angett som ”kyrkogård” smattrade de av medierna inhyrda helikoptrarna för att vara först på plats, när polisen grävde fram de döda barnen. I ett hus en bit därifrån kröp Kajsa, av medierna nu döpt till Södertäljeflickan, ihop under sitt täcke och höll för öronen. Hon var hemma hos sin bästa kamrats familj, en familj som sedan dess blivit hennes fosterfamilj.

Det var ett samtal mellan två flickor i Södertälje, Kajsa och hennes kompis, som ledde till denna internationella uppmärksamhet och till den debatt som pågår än i dag.
- Min pappa tänker slakta Anton, sade Kajsa upprörd i samtalet med sin kompis.

Anton var Kajsas hund. Men att hota med att döda hunden var långt ifrån det enda som hon senare kom att berätta att hennes biologiska pappa gjort. Hon berättade senare för kompisens mamma att båda föräldrarna – mamman och pappan – hade förgripit sig på henne sexuellt och sålt henne till andra vuxna. Att hon själv tvingats förgripa sig på andra barn. Att barn mördats sedan de skändats sexuellt. Att brotten begåtts på sexklubbar, i privata hem och i andra lokaler. Pappan och mamman polisanmäldes.

Kajsas hemska och ofattbara historia ledde till att hennes pappa dömdes till tio års fängelse och mamman till fem år. Domarna överklagades till Högsta domstolen som återförvisade dem till hovrätten. När målet var uppe i hovrätten för andra gången friades mamman och pappans straff sänktes till fem års fängelse. De bevis som fanns ansågs vid den nya bedömningen inte hålla för strängare straff än så.

Efter de långa och krävande rättsprocesserna, där hon blev utmålad som ett galet barn som ljög för att få uppmärksamhet och komma hemifrån, bestämde hon sig för att gå under jorden.

För de flesta föll hon därmed i glömska. Det Kajsa mindes och berättade om var för ofattbart och ingen trodde på att till exempel barnsexhandel kunde existera här – i Sverige.

Tio år senare bestämmer jag mig för att undersöka envisa rykten om att ensamkommande flyktingbarn försvinner från Migrationsverkets flyktingförläggningar. I vissa fall spårlöst. Barn som inte bara försvinner utan också, i vissa fall, utnyttjas sexuellt. Barn som säljs vidare till andra män. Åttaåringar som drogas. Öppen barnsexhandel. Avslöjanden lika ofattbara för mig och andra som det Södertäljeflickan berättat om tio år tidigare.

Mina avslöjanden resulterade i sex domar i den så kallade Västsverigehärvan, en avsatt kyrkopolitiker och två regeringsutredningar.

En dag berättar en kollega för mig om en debattartikel i Dagens Nyheter, skriven av Södertäljeflickan. Och jag undrade – vem är hon? Och hur kunde hon få in en debattartikel i Sveriges största morgontidning om hon bara var en flicka vars pappa dömts för övergrepp på henne?

När jag läst debattartikeln frågade jag mig: Visste myndigheter, journalister och andra redan för tio år sedan att barn försvinner från förläggningarna? Varför gjordes inget då? Södertäljeflickan, som undertecknade debattartikeln med samma namn som hon fått av medierna, gav sig också på bland andra Jan Guillou, som hon anser raljerat om hennes liv och upplevelser i sin bok ”Häxornas försvarare”, utgiven hösten 2002.

Södertäljeflickan hade tills nu lyckats hålla sig undan mediernas och hennes egen fars jakt på henne i ett decennium.
Men nu började mina efterforskningar om denna unga kvinna som omnämns i flera böcker och vetenskapliga uppsatser. Jag läste allt jag kunde komma över samtidigt som jag intensivt började söka efter henne. Efter nästan fem månader hade jag spårat henne.
Det hade den dömde pappan också lyckats med fem år tidigare, vilket bidrog till att Kajsa bytte till skyddad identitet. Hon var Kajsa, medierna gjorde henne till Södertäljeflickan och i dag lever hon med sin tredje identitet. Bara hennes fosterfamilj, hennes pojkvän och de bästa vännerna känner till hennes bakgrund.

Vid tiden för debattartikeln hade rapporter om sexuella övergrepp på barn och dömda pedofiler, enskilda eller i nätverk, blivit kända i Sverige och i övriga världen. Dutrouxfallet i Belgien, Västsverigehärvan, och ytterligare fall från andra länder. Allt hade väckt internationellt intresse och vrede. Södertäljeflickan ansåg att det hon berättat om och som de flesta då fann helt osannolikt nu hade bekräftats genom andras avslöjanden. Efter ett fyrtiotal samtal hade hon nåtts av informationen att jag ville träffa henne och tog nu efter stor tvekan kontakt. Hon hade följt mina artiklar om sexuella övergrepp på barn. Hon ville få mig att förstå att hon inte är en, som Jan Guillou påstått, uppenbart galen människa. Att hon i dag är en akademiskt skolad person som själv skrivit debattartikeln och inte, som Guillou påstått, låtit någon annan göra det.

Kajsa vill prata om barn som far illa i rättsprocesser och om samhällets ansvar mot dem. Tiden har kommit då hon känner att hon kan berätta om hur det kändes att gå förbi en löpsedel och veta att den handlade om henne.

- Jag var bara ett barn men blev officiellt halshuggen. Jag var bara ett barn och inte ett vuxet vittne. Jag var bara ett barn som förväntades verifiera mina egna uppgifter åt polisen. Jag var bara ett barn som förväntades göra polisens jobb, lägga ett pussel som skulle hjälpa polisen avslöja den barnsexhandel som de så länge hade haft tips om men inte kunnat komma åt.

Jag dricker te och äter nybakade bullar med denna unga kvinna som berättar om de mörka och kusliga skrymslena i Stockholms undre värld. Det känns overkligt. Hur kan hon vara densamma som Södertäljeflickan? En, till synes, vanlig ung kvinna. Medan hon berättar om övergrepp, mord och överlevnad försöker jag få ned bullen hon bakat.

Allt hon berättar skulle kunna avfärdas som lögner. Men plötsligt berättar hon om en man som hon då pekade ut som en av förövarna. En filmare.

Vallad av två journalister, som granskade filmaren efter ett tips om en pedofilhärva, pekade hon ut två av hans fastigheter. Den förortsvilla som han bodde i utanför Stockholm och hans arbetsplats i centrala Stockholm. En av journalisterna säger i dag till mig att hon är övertygad om att flickan omöjligt skulle kunna veta att det var mannens fastigheter om det inte var så att hon verkligen varit där.

När flickan nämner honom vid namn stelnar jag till. Mannen förekom även i det arbete som föregått mina artiklar. Och han finns bland annat nämnd i dokumentärromanen ”Rosario är död”, skriven av Majgull Axelsson och utgiven 1989.

I boken importerade han och hans ena vän två filippinska pojkar och deras mor till Sverige för att kunna utnyttja pojkarna sexuellt. Pojkarna säger i anmälan till polisen att det även fanns andra invandrarbarn i mannens villa. Ur Majgull Axelssons bok:
”Lisabet (pojkarnas samlingsnamn i boken) hade fått uppfattningen att Gunnar var mycket rik och att han hade tre hus, varav det ena var fullt av videoapparater och filmer, samt många pojkar och flickor. Vad dessa barn hade för uppgift visste hon inte. Lisabet kände sig mycket rädd för Gunnar.”

Samma villa pekade Södertäljeflickan ut fyra år efter det att boken kommit ut. Gunnar är nu död. Han var väl känd i filmvärlden och en av de första inom videoindustrin. Enligt en av dem som ärvt hans förmögenhet på tjugosex miljoner kronor var Gunnar en av de första som förstod vilka pengar video skulle ge.

Men Gunnar tjänade också miljoner på barnpornografi. De filippinska pojkarna, som Gunnar var misstänkt för att ha förgripit sig på vill, när jag pratar med dem i dag, varken bekräfta eller dementera dessa uppgifter. De säger dock att det alltid fanns andra män i Gunnars villa och på hans arbetsplats. Män som delade Gunnars sexuella intresse för barn. Patrik, en man som gjort affärer med Gunnar, säger:
- Det var allmänt känt i branschen att Gunnar var sexuellt intresserad av barn. Gunnar skyddades på hög nivå av män som är och var av rang i samhället. Män som delade hans intresse för barn. En topptjänsteman, en EU-politiker, en filmregissör. När Södertäljeflickan dök upp på löpsedlarna blev alla mycket rädda för att bli avslöjade.

Sten-Åke Wranding, kriminalinspektör, som deltog i utredningen om Södertäljeflickan säger att det faktum att hon pekade ut Gunnar tyvärr blev oanvändbart som bevis i utredningen, eftersom journalisten visat flickan en bild på Gunnar utan att samtidigt visa konfrontationsbilder. Den del av förundersökningen som polisen sedan ägnar åt Gunnar och hans vänner fyller en hel pärm. Om skälet till att polisens undersökningar, trots det omfattande arbetet på den då redan dömde pedofilen Gunnar och hans vänner – även de dömda för övergrepp – aldrig ledde någonstans säger Wranding:
- När vi fick veta att Södertäljeflickan pekat ut Gunnar, var spåret redan polisiärt förstört. Trots detta följde vi upp Gunnar men på något sätt blev det inte intressant och föll.

I förhör med Gunnar i maj 1993 berättar polisen för honom att en flicka pekat ut honom, hans fastigheter och hans bil. Gunnar förklarar för polisen att han tror sig vara utsatt för journalisters utpressning. Efter det får han gå.

Journalisten, som enligt polisen förstörde bevismaterialet, säger däremot att fostermamman förstörde ”spaningarna” när hon bad flickan ringa polisen dagen efter utpekningen.

Så här säger Kajsa i dag.
- Jag ringde självmant polisen. Alla bad mig om bevis, direkt och indirekt. Jag blev så ivrig när jag mindes en av männen. Bilden på honom och att jag igen fick se hans fastigheter, hjälpte mig att minnas övergreppen och annat som jag tyckte att polisen skulle få ta del av.
Hon är alltjämt ledsen för att hennes minnen inte hjälpte till att föra utredningen vidare.

Patrik säger att förhöret med Gunnar var löjeväckande. Han kom tillbaka och nästan skröt om hur dåligt insatta poliserna var när de hörde honom.

Kajsa pekade också för polisen bland annat ut videoklubben Manhattan på Hantverkargatan i centrala Stockholm. Manhattan skulle vara en av de klubbar utanför vilken hon och andra barn hämtats upp av Gunnar och andra personer.

Samma klubb stötte jag på när jag för bara ett år sedan för programmet ”Insider” i TV 3 agerade ”barnhallick” på Heta linjen. En ledande kyrkopolitiker och facklig förtroendeman i Stockholm ringde upp denna linje och berättade för mig att han, vintern 2001, på Manhattan fått kontakt med en annan man, som till honom sålde sex med en tioårig flyktingpojke. Övergreppet skedde i en lägenhet där det också förekom verksamhet i de andra rummen. Allt enligt politikern. Kyrkopolitikern avsattes sedan personer i hans fackförbund känt igen honom när han lät sig intervjuas av TV 3.

Samma klubb talar Södertäljeflickans pappa om, när han i april 1993 förhörs av polisen och tillfrågas om han brukade besöka några homosexklubbar.
”Ja, jag har varit många gånger på klubben. Det är det enda stället som jag har varit på, ja det är det enda stället.”

När Kajsas pappa tillfrågas om varför han tror att hans dotter vid vallning kunde peka ut videoklubben för polisen, svarar han att han inte vet om dottern varit där med någon annan person. Och tillägger:
”Men det tror jag inte, där har jag aldrig sett någon kvinna över huvud taget, någon vuxen kvinna har jag inte sett där.”

Medan utredningen pågick fick polisen in många tips om samtal på Heta linjen där barn med invandrarursprung såldes och köptes. När jag tar del av förundersökningen om Södertäljeflickan skräms jag av att de i undersökningen återgivna samtalen nästan är identiskt lika de jag själv ett decennium senare deltog i på kontaktlinjen. De samtal som ledde till flera domar för sexuella övergrepp mot flyktingpojkar i västra Sverige. De sidotips som polisen fick i Södertäljefallet skulle, med den kunskap myndigheter, frivilligorganisationer och andra har i dag, med all sannolikhet ha lett till att den öppna svenska barnsexhandeln redan då avslöjats.

Kajsa säger att hon då mindes det som många barn berättar om i dag.
- Jag läser om övergrepp dagligen och undrar när vi vågar börja tro på barnen. Jag vill inte bli en martyr. Södertäljeflickan är en ikon och jag vill inte viga hela mitt liv åt henne men som litet barn fick jag insyn i något som annars skulle vara dolt.

Margareta Israelsson är riksdagsledamot och utreder för regeringens räkning förekomsten av sexuellt exploaterade barn i Sverige. I femton år har hon arbetat med frågor om sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi. Ett arbete som 1999 ledde fram till den nya barnpornografilagen. Hon säger att hon under den tid hon arbetat med dessa frågor träffat på övergrepp och barnpornografi inom alla samhällsgrupper.

- Barn som Södertäljeflickan blir snabbt identifierade och blir då än mer offer. Och de som finns i kretsarna kring ett sådant här barn och är intresserade av att sopa igen spåren efter sig brukar lyckas med det. Fanns det läckor inom polisen är det helt klart att det försvårade utredningen.

Vid seminariet ”Vill vi veta – vågar vi se?” i Riksdagshuset i mars i år, där bland annat drottning Silvia var närvarande, gjordes gällande att det är de redan utsatta barnen, som flyktingbarnen, som löper störst risk att exploateras.

Utredaren Sten-Åke Wranding säger att det redan då talades mycket om försvunna barn, men vilka var de och varifrån kom de?
- Vi hittade inga av dem som var anmälda försvunna.
Om sexuella utnyttjanden av flyktingbarn och rituella övergrepp och mord står det så här i förundersökningen om Södertäljeflickan – direkt citat (1993):
”Det som är anmärkningsvärt är att barn, oberoende av varandra och helt utan kontakt med varandra, berättat om nästan identiska händelser.”

Av förundersökningen i Södertäljefallet och av psykologjournaler om Södertäljeflickan framkommer det att flickan redan i ett mycket tidigt skede av polisförhören berättade om andra förövare än hennes föräldrar, om rituella övergrepp på barn och mord.

- Begreppet rituella övergrepp är i mitt fall missvisande, som om det först och främst skulle likna en religiös rit. Jag tycker att vi ska börja benämna saker för vad de verkligen är: sadistiska sexuella övergrepp som gränslösa vuxna njuter av att utsätta barn för och vars syfte är att ge förövaren starkare och starkare kickar, gör illa och skrämma till tystnad, säger Kajsa.

Därför tror Kajsa att polisen inte ville ta till sig det hon berättade, vilket också framkommer av förundersökningen. I stället bad de som förhörde henne att vänta med denna information och i stället berätta om faderns övergrepp på henne, vilket förhören i första hand gällde.

I dag säger Kajsa.
- Under rättegångarna försökte framför allt åklagaren få mig att hålla tillbaka mina minnen och bara berätta, vilket förstår jag nu senare, om sådant som man faktiskt kunde ta till sig.

Men följande är Jan Guillous verklighet, så som han beskriver den i sin bok ”Häxornas försvarare”:
”Den 16-åriga flickan var naturligt nog undersökningsobjekt för terapeuter och psykologer och började på hösten 1992, efter att föräldrarna satts i fängelse, ´gradvis´ erinra sig än mer groteska detaljer än dem hon redan berättat om hur föräldrarna sålt henne till hemliga bordeller för barn. Därmed växte historien om djävulssekten fram. Sekten ritualmördade barn och hade vid ett tillfälle tvingat flickan att mörda själv. Hon sade sig ha varit med och sett hur barn, som bars bort i svarta plastsäckar efter seanserna, grävdes ner i massgravar utanför Södertälje i närheten av föräldrarnas bostad.”

Och så här skriver journalisten Lilian Öhrström i sin bok ”Sex, lögner och terapi” (1996):
”Anklagelserna växte i takt med terapin och anklagelserna gällde både barnporrfilmning och andra sexuella övergrepp under rituella former. Med tanke på det nätverkssamarbete som psykologerna själva bekräftat är det inte långsökt att tänka sig att de inspirerar varandra och sina patienter. Detta, snarare än en underjordisk konspiration, kan mycket väl förklara att berättelserna tycks vara så lika världen över, precis som häxbekännelserna var på sin tid.”

Om detta säger Kajsa i dag:
- Att använda sig av definitionen häxprocess också om dem som har den obändiga kraften att berätta – är inte det en omvänd häxprocess?

Som barn intervjuades Kajsa i den då hårt kritiserade boken ”La de små barn komme till meg” (utkommen 1994) av dåvarande docenten, nuvarande professorn i Uppsala, Eva Lundgren. Vid intervjutillfället hade hovrätten dömt Kajsas far till tio års fängelse för övergrepp på henne och hennes mor hade fått fem år för samma sak. Ur boken:
”En dag när jag satt på bussen såg jag framför mig hur jag hade gått lös på ett dött barn. Men det kan man ju inte säga till nån, då tror dom att man är galen. Det går inte för det kan inte vara sant. Dom hade sagt till mig att detta inte förekommer och då finns det inte för dom. Jag har det i mig hela tiden men det ska inte finnas i verkligheten. Då är det bara jag som är galen.”

Kajsa i dag:
- Ingen hellre än jag skulle vilja säga att detta inte var sant. För då skulle jag slippa att ifrågasätta varje sekund av min vakna verklighet.
I Kajsas verklighet i dag finns varken hennes biologiska mamma eller pappa.

Och hennes pappa skrev till polisen redan 1993 om sin dotter:
”För mig är hon en död människa. Alltså, jag har suddat bort henne som barn.”

Om sin pappa berättar Södertäljeflickan att han var intresserad av film, precis som till exempel Gunnar, som hon pekat ut. Och pappan bekräftar i polisförhör att han är medlem i en filmförening och att det är där han har sina flesta bekanta. Polisen beslagtog också filmer med barnporr hos Södertäljeflickans pappa.

Överläkaren och barn- och ungdomspsykiatern Lars Westerström vid mottagningen för behandling av sexuella övergrepp i Örebro skrev i en debattartikel i fjol att en undersökning av sjuttonåringar vid nittiotalets början visade att sju procent av flickorna och tre procent av pojkarna varit utsatta för övergrepp.
”Rådde det någon masspsykos över hela Sverige?” frågar Lars Westerström. ”Vi, psykologer och läkare, tror nog att dessa undersökningar avspeglar någon form av sanning.”

Ljög Södertäljeflickan eller talade hon sanning?
En annan överläkare, Carl Göran Svedin, professor vid avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet, söker med socionomen och psykoterapeuten Christina Back i boken ”Varför berättar de inte?” svaret på varför barn förnekar övergrepp som begåtts mot dem.
Barn fortsätter neka även sedan de fått se övergreppen mot sig själva på bilder och i videofilmer.
Så var det också i den västsvenska pedofilhärvan som redan nämnts och där fem män dömdes i fjol för sexuella övergrepp. Trots att polisen kunde identifiera ett tiotal pojkar var det bara tre som blev målsägare, det vill säga de som ville berätta.

Men ljuger Kajsa när hon nu sitter framför mig? Hon säger:
- Under rättegångarna presenterades en bild av mig som en grovt sexuellt pervers, manipulerande människa som njöt av uppmärksamheten. Eftersom jag var ett barn trodde jag att de vuxna hade rätt. När jag försökte ta till mig den bilden, men inte fick ihop den med mig själv, skapades ett kaos i mig som förföljer mig än i dag. Om det jag mindes inte var sant, hur kunde det då vara säkert att jag fanns. Om jag hade skapat minnena hade jag kunnat avfärda det som väcker mig på natten som en mardröm och somna om.

Ett av dessa minnen berättade Södertäljeflickan om för polisen i förhör i maj 1993.
”Jag var inne i Gunnars hus och han hade flera pojkar i huset. En av pojkarna med mörkt utseende och mörkt långt hår hade röd tröja och var ungefär femton år. Pojken hade en avlång silverbricka i handen, ett glas på brickan och ett, runt, vitt piller bredvid glaset.”
På polisens fråga om hur det kändes när hon svalt tabletten och druckit upp det som fanns i glaset svarar hon: ”Inget bra alls. Jag var yr i huvudet, trött och flummig.”

Hon fortsätter sedan att berätta om övergrepp mot henne och andra barn och om en kamera som ”snurrade av sig själv” i samma rum.
I samma förundersökning berättar även andra barn om övergrepp i samma villa. Om samma bokhylla med videofilmer och om inspelningar av övergrepp.

Min källa Patrik kom jag i kontakt med när jag föreläste på Rädda Barnen om den öppna svenska barnsexhandeln. Patriks fru var bland åhörarna och fick sin man att ta kontakt med mig. Patrik, som hade arbetat med den utpekade Gunnar, tror att uppgifterna om mord och rituella övergrepp kom att ta uppmärksamheten från barnsexhandeln och barnpornografin.
- Alla riktade sin uppmärksamhet på de påstådda morden och rituella övergreppen och inte på det som i alla fall jag, och många med mig i branschen, kände till – nämligen barnsexhandeln och barnpornografin. När Gunnar året innan greps för att ha utnyttjat en pojke, omhändertog polisen ett antal videoband som vittnade om övergrepp, men vid den tidpunkten var inte innehav av barnpornografi olagligt.

Patrik berättar också att polisen vid fallet Södertäljeflickan bedrev spaning mot Gunnar och att denne kände till detta. Att Gunnar hade kontakter inom polisen framkommer också av förundersökningen. Han hade filmat byggnationen av ett polishus och på det viset kommit i kontakt med polismän som lånade videofilmer av honom.
- Jag beundrar Södertäljeflickan för att ha gått vidare efter allt hon har gått igenom, men med det inte sagt att hon har gått igenom precis allt som hon påstår sig minnas, säger Patrik.

Hur kan en människa med sådana upplevelser eller minnen gå vidare? När jag ställer den frågan till Kajsa säger hon att det värsta inte är hennes minnen utan att hon ibland kommer på sig själv med att vara rädd för att ”dom ska ha lyckats göra också mig till en förövare”. Att hon själv skulle vara likadan som dem.
- De försökte uppfostra mig till att bli likadan, säger hon, darrar till och börjar gråta. Men nu vet jag att jag inte är det.

Efter ett tag lugnar Kajsa ner sig, vill lämna Södertäljeflickan och bara tala om vem Kajsa är. Och om hur det är att leva med Södertäljeflickan.

Kajsa ger ett samlat och koncentrerat intryck. Hon uttrycker sig väl, ofta mån om att vara väldigt exakt.
- Det jag gått igenom får inte vara förgäves. Jag önskar inte för mitt liv ett annat barn samma sak. Jag önskar att vardags-Svensson vaknar, drar upp sin rullgardin och äntligen börjar inse att sådant här händer i vårt trygga, lilla land.

Kajsa är numera gift. Äktenskapet är, som hon beskriver det, lyckligt. Hennes man kände henne innan hon fick den skyddade identiteten, fick vetskap om Södertäljeflickan, och lärde sig leva med att hans flickvän var Södertäljeflickan.

Kajsa och hennes man bor långt ute på landet och de planerar att skaffa barn som vilket annat par som helst. Men de tillåts inte vara vilket par som helst.

Kajsa ger ett exempel.
- Häromdagen var vi på middag hos goda vänner. De känner mig enbart som Kajsa. Vid middagsbordet säger en av dem att han just läst en fantastisk bok om masspsykoser och hur lätt vi människor låter oss förledas. Boken var Jan Guillous ”Häxornas försvarare”. En annan vid bordet hade också läst boken och de båda började minnas och tala om Södertäljeflickan. De hade roligt åt hur en galen flicka kunde skapa sådana enorma rubriker och få polisen att gräva efter likdelar. Jag såg hur min man bleknade. Skulle jag bita ihop och göra som jag brukat göra, det vill säga gå på toaletten och lugna ner mig? Eller skulle jag berätta? Denna gång kände jag att jag inte kunde bita ihop, om inte annat så för andra barns skull. Jag berättade att jag var Södertäljeflickan. De tystnade. Först trodde de mig inte. Sedan blev de skamsna. Och diskussionen kom efter detta att handla om vad man ska tro på av det som står i böcker och tidningar.

Vid andra tillfällen har hon valt att bita ihop:
- När jag läste in gymnasiet på folkhögskola var ett av ämnena psykologi. En lektion ägnades åt minnespsykologi, sexuella övergrepp och om hur barns minne fungerar. Baserat på fallet Södertäljeflickan. Det var mycket svårt för mig, men den gången beslöt jag mig för att hålla tyst.

Kajsa konstaterar också att Södertäljeflickan som ikon är en konstruktion. Inte skapad av henne och hennes berättelser i första hand utan av den bild medier och rättsväsendet skapat av dessa uppgifter.
- Skulle man behandla en vuxen på samma sätt? Jag fick inte säga att dom ljög men dom fick säga att jag ljög. Det är märkligt.

Kajsa säger att hennes önskan är att bidra till en diskussion om utnyttjandet av barn i rättsprocesser. Om mediers, myndigheters och allmänhetens ansvar i detta.
- Min återupprättelse är att som Kajsa leva ett bra och drägligt liv i dag, säger hon. Det är det enda sättet att återta den makt som de som utnyttjade mig tog ifrån mig.
- Jag vill inte bli en martyr, jag vill inte ge hela mitt liv åt Södertäljeflickan. Jag är en pjäs i ett schackspel. Jag var en spelpjäs i en juridisk process.

Min sista fråga till Kajsa blir:
- Kan du någonsin få förtroende för andra människor?
- Ja, säger hon. För om det finns något som är så ont så måste det finnas något som är så gott.

Kajsa, som i dag är en kvinna som helst av allt vill gå till sin postlåda, hämta tidningen och dricka sitt morgonkaffe i lugn och ro – är hon en lögnerska?
Det vet jag inte.
Svea hovrätt visste det heller inte. Den fällde hennes far för sexuella övergrepp mot henne och konstaterade att hon inte ljugit om detta, men sade om resten:
Bevis saknas.
Kajsa och Gunnar är fingerade namn. De situationer i texten där Kajsa i vuxen ålder konfronteras med Södertäljeflickan har skrivits om något för att hon inte ska kunna identifieras. ”
Nuri Kino är frilansjournalist. Jesper Waldersten är illustratör. lordagsondag@dn.se

”Farligt att avslöja pedofila nätverk av suspicio

Hon är inte den första som har gjort det och förhoppningsvis inte heller den sista. Se bloggaren som skrivit ett inlägg om henne. Länk till bloggaren Marina. Här skriver en annan bloggare, vargen, om journalisten Lydia Cacho.
”Mina vänner vill inte gå ut med mig”. Mexikanskan Lydia Cacho dödshotades när hon skrev om pedofiler och avslöjade korruption.
Nu kommer hennes bok ”Jag låter mig inte skrämmas” på svenska.
Recension i DN.
Mexikanska journalisten och människorättsaktivisten Lydia Cacho grävde upp ett nätverk av pedofiler i sitt hemland och skrev om det. Sedan dess lever hon under dödshot.
På tisdag kommer hon till Sverige för att berätta om sin kamp och sin bok ”Jag låter mig inte skrämmas” (Natur & Kultur).
Vad handlar din bok om?
– Om en mexikansk journalist (mig själv) som möter tortyr och fängelse för att ha publicerat en bok om ett pedofilnätverk som omfattade både barnprostitution och barnpornografi. Men också om hopp, om hur ett helt land vaknar när det gäller de här frågorna och bestämmer sig för att engagera sig. Och om modiga små flickor och en pojke som vågade berätta sina hi¬storier för att hindra förövarna från att röra andra barn.

Myndigheterna är ganska duktiga på att en gång om året avslöja barnporrhärvor, men de enskilda förövarna är de sämre på att sätta dit. Vet inte om det är polisens utredningar som är dåliga men åklagarna lyckas i alla fall bara driva drygt 6% av alla anmälda övergrepp mot barn under 15 år till åtal och få fällande domar. Dåligt? Näe, det saknas ord. Världen idag skrev redan för ett par år sedan, både om flatheten inom rättssystemet men även om hånen som somliga personer (grupper) riktar mot dem som gör något och försöker påverka i de här frågorna.
Det är en statistik som ingen borde acceptera, den borde väcka större medial uppmärksamhet och den borde väcka upp en folkstorm över att så många barn inte får upprättelse. Deras förövare går fria och hur många av dem tror ni slutar begå brott mot barn? Hur många offer lyckas en pedofil skapa innan han slutar? Kanske blir det mer sånt här, flygbladutdelning för att varna barnfamiljer eftersom myndigheterna inte tycks ha någon uppföljning av dömda pedofiler och förövare.
Det finns många svenska pedofila nätverk, men varför finns det inte lika många journalister villiga att gräva fram dem? Den svenska Journalisten Nuri Kino är en av de få (finns det någon annan föresten?) som både engagerat sig i frågor kring barns utsatthet men framförallt infiltrerat deras nätverk. …. För detta fick han förövrigt guldspaden.
Nuri Kino har självklart mött på samma motstånd som alla de som skriver eller debatterar dessa frågor gör. Nuri Kino har även träffat och intervjuat den i media kallade ”södertäljeflickan”. (se artikeln ovan)
…..Erik Rodenborg bloggar om artikeln. …….. Nuri Kino kände i övrigt till en av Södertäljeflickans utpekade förövare från sitt eget grävande om de pedofila nätverken…
Sverige behöver ett effektivare rättsväsende men även fler journalister som Nuri Kino. Danmark har sin Jakob Billing som under ett år infiltrerade ett pedofilt nätverk. Ska man skriva om pedofiler så är det sanningen som ska fram och inte den förskönade propaganda de försöker sprida.
……. Om ett barn berättar om sexuella övergrepp så finns det dom som anser att man ska avfärda det som lögner. Det finns dom som till och med anser att man ska avfärda vuxna som berättar om sexuella övergrepp i barndomen som lögnare. Faktum är att för dessa individer (grupper?) är världen antingen svart eller vit. I sitt försvar för så kallat oskyldigt anklagade drar dom sig inte för att smutskasta samtliga barn och vuxna som vittnar om sexuella övergrepp utförda av pedofiler. De drar sig inte för att tar parti för dömda pedofiler.
Men vem skadar dom egentligen mest? ’Dom oskyldigt anklagade som söker upprättelse eller dom som blivit utsatta för sexuella övergrepp? Svårt att svara på men vilka som är segrare och vilka som gynnas av detta svartvita förhållningssätt är solklart: förövarna. Pedofilerna som döljer sig bakom ”de oskyldigt anklagade fäderna” och som pekar finger och skriker ”lögnhals” åt barn som berättar om avancerade sexuella övergrepp. Det är dom skyldiga pedofilerna och förövarna som står som ensamma segrare dolda bakom dom som smutskastar de riktiga offren. De riktiga offren, det vill säga dom som faktiskt blivit oskyldigt anklagade och de offer som de facto blivit våldtagna som barn.
Frågan som kvarstår är dock vad de får för att utföra detta smutsiga arbete eller är det bara en smutsig hobby? Är det uppmärksamheten de är ute efter? Vad är den uppmärksamheten värd egentligen då den innebär att de även drar sig själva i smutsen?
Man kan inte annat än dra slutsatsen att vad som än driver dom är det värt både mödan och påhoppen.
http://suspicio.wordpress.com/

Mitt bidrag till kompendiet ”Barn har rätt” i samband med seminariedag på Ersta Sköndals Högskola.

”VEM ÄGER BARNET?
Föräldrarätt – Naturrätt – mänsklig rättighet?

Artikel 1 ur FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna
”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”
Artikel 19, FNs konvention om Barnets rättigheter,
”Varje barns unika rätt till beskydd mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavare.”

Frågor måste ställas om allas våra mänskliga behov, rättigheter och skyldigheter, om barnets utsatthet i vårt vuxensamhälle och barnets egna rättigheter och om att förstå och se problemet med skändade barn ur ett helhetsperspektiv.
Svaren kräver konstant, allmän kunskapsutveckling och attitydförändring, kompletterat med förnuft, solidaritet, empati och medmänsklighet i centrum .
Mitt bidrag blir att dela med mig av mina förvärvade kunskaper och erfarenheter direkt kopplat till Barnkonventionen.
Vi vuxna har ju en benägenhet att tro att vi gör det bästa för barn när vi i realiteten genomför en insats utifrån ett vuxet perspektiv, utan att ta reda på vad det enskilda barnet själv tänker och tycker.
Men vem kan påstå sig vara mer expert på det enskilda barnet än just det barnet självt?
Vad har barn som vi vuxna efter hand förlorat?
Svar: Har tillit, är uppriktiga, spontana, kloka, idérika, vetgiriga, framför allt lojala.
Vad har vi vuxna allteftersom hunnit skaffa oss?:
Erfarenhet, sedvänjor, misstänksamhet, listighet, girighet, auktoritet, alternativ.

En stor grupp barn ger signaler redan i förskolan.
Förutsättningen för att upptäcka dem är vuxna som tar sig tid och visar vilja att lyssna.
Det handlar om förtroenden och tillit som man måste förtjäna.
Vad händer om du sviker barnets förtroende?
En illustration från ett utsatt barns egna perspektiv och verklighet.
Hur skulle du själv ha agerat??
”Jag vet att du var rädd för vad du fick höra den där gången. Minns du? Det måste du göra. Jag minns det. Det var sommar och jag var hos dig som vanligt. Satt i din famn i den gamla nötta svarta rullfåtöljen. Du var varm och jag tyckte det var skönt att sitta i ditt knä. Jag litade på dig. Du sa ju att du älskade mig.
Jag minns inte riktigt orden, men det hade med pappa och mamma att göra.
Jag berättade för dig om barn som skrek, om slem och blod och pappas grej
Om gubbar och gummor och saker som gjorde ont. Jag ville att du skulle ta mig därifrån. Jag pratade och pratade. Jag såg upp på dig. Ditt ansikte var alldeles stelt. Jag väntade på att du skulle krama om mig, be mig berätta mer, ta bort mig därifrån. Stelheten förvandlades till ett leende och du satte ner mig på golvet.
Ingenting hade hänt. Jag hade inget sagt. Du borstade bort lite mjöl från förklädet och sa: ”Nu går vi och bakar pannkakor”. Jag tittade på dig medan du stod i köket. Fattade ingenting. Du älskade mig eller?
Jag var fem år. Jag förlåter dig aldrig.”
Ur Vem vågar tro på ett barn?

Det är lätt att gömma sig bakom hävdad vetenskap, forskning och statistik. Detta är inte oviktigt för att kunna notera kollektiva tillstånd, utveckling och tendens i samhället – men kan det verkligen tas till intäkt för att hävda sanningen i ett enskilt barns uppgifter?
Samtidigt är det lätt att bortse från det faktum att bakom varje siffra och varje slutsats finns en riktig människa, ett verklighetens barn med egna minnen, eget trauma, egna upplevelser och egen kunskap.
Vi måste ställa oss frågan:
Skulle jag behandla mitt eget barn på det här sättet? Skulle jag överlämna ett barn till en misstänkt våldsman?
Är vi vuxna verkligen hellre lojala mot varandra än mot barnet? Vill vi hellre skydda oss själva, än att skydda ett barn mot övergrepp?
Självklart, behöver barn sina föräldrar men inte behöver de väl föräldrar som plågar och sviker dem?
Det är barnet som har rätt till sina föräldrar.
Barn och ungdomar har oftast svårt att berätta för vuxna, om de varit utsatta för någon typ av våld hemma eller i skolan.
• De förminskar betydelsen av våldet och tror att de förtjänar det.
• De vill inte svika ett förtroende och röja kompisens hemlighet.
• De är oroliga för vad som kan hända.
• De är rädda för repressalier.
• De fruktar för sitt eget eller anhörigas liv.
• De känner skuld och skam över att inte kunna stoppa våldet.
• De har ingen pålitlig kompis. De tycker att det är deras ensak.

Flera utsatta barn och unga känner en stor uppgivenhet:
• ”Det spelar ingen roll om man berättar eftersom det inte förändrar någonting”.
• ”Det är de vuxna som slår barnen, vad spelar det för roll om jag berättar? Det finns ingen som fattar.”
• ”Hur många vuxna tror på en unge egentligen?”
• ”Jag visste inte vem jag skulle prata med… kändes som om ingen lyssnade och då var jag också tyst.”

Känns resonemangen igen? Även vuxenvärlden använder sig av liknande förnekelseargument.
Det finns så många barn i vårt samhälle som just nu bönar och ber om hjälp på sitt eget sätt, som ropar förgäves, för döva öron.
Hur kan vi lära oss att höra det utsatta barnets röst?

Jag berättar.
Du tvivlar, tvekar.
Kan det verkligen vara sant?
Just Här, just Nu, just Du?
Nej, tänker Du.
Omöjligt!
Inte Här, inte Nu, inte Du!
Varför inte?
Just Där
Just Då
Just Den.
Det händer
Här, Nu
…med Mig
Ur ”Vem vågar tro på ett barn?”
Tusculum Förlag 2008

Vi måste kräva att FNs Konvention om barnets rättigheter äntligen efter 22 år får genomslag på riktigt, i vårt samhälle. NU.

Några ungdomars egna röster om vad som skulle bli bättre om man känner till Barnkonventionen.
• ”Man skulle vara medveten om sina rättigheter och upplysa de vuxna om det!
• ”Man förstår vidden av diskriminering och mobbning”
• ”Folk kanske börjar tänka”.
• ”Att de vuxna respekterar barnen mer”.

Konventionen om barnets rättigheter, Barnkonventionen, antogs av FNs generalförsamling den 20 november 1989.
Konventionen sätter barnets behov i centrum och uttrycker att barn ska respekteras, att barndomen är värdefull och därför ska värnas.
Den slår fast att barn inte enbart är en angelägenhet för sin familj utan också ett ansvar för samhället.
Grundläggande tankar är att barn har fullt och lika människovärde och att barn är sårbara varelser som behöver särskilt skydd.
Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn.
Efter beslut i riksdagen i juni 1990 ratificerade Sverige, som ett av de första länderna i världen, konventionen. Därefter har praktiskt taget alla länder i världen anslutit sig.
Genom ratificeringen har Sverige tagit på sig en nationell folkrättslig förpliktelse att följa konventionens bestämmelser, förbundit sig att garantera att konventionens alla artiklar efterlevs i praktiken, något som kräver ständig kontroll i de olika länderna.
I Sverige började BK gälla från 2 september 1990. Den är dessvärre inte inkorporerad i svensk lagstiftning i sin helhet, vilket innebär att den är vad jurister brukar kalla en ”mjuk lag”.
Kränkningar av den kan alltså inte tas upp i en internationell domstol, utan lagen handlar mer om att utveckla en moraluppfattning om hur barn ska behandlas.
Sammanfattningsvis:
• Barnkonventionen berör alla:
• Barn är också människor fast de är små
• Barn är medborgare fast de inte har rösträtt
• Barn har särskilda behov och intressen
• Barnkonventionen berör alla samhällsområden om än i olika omfattning
• Att arbeta eller inte arbeta med Barnkonventionen är inget val – det är ett ansvar.
Konventionen inriktas på individen, det enskilda barnet och innehåller fyra grundläggande och dominerande principer:
• Förbud mot diskriminering art 2
• Barnets bästa art 3
• Rätten till liv och utveckling art 6
• Rätten att uttrycka sina åsikter, art 12
Konventionsstaterna ska kontinuerligt, vart fjärde år, lämna rapporter till FNs Barnrättskommitté om vad de gjort för att tillgodose barnets rättigheter i landet. FN-kommittén granskar, kritiserar och ger förslag till regeringarna i syfte att förbättra villkoren och respekten för barnets rättigheter.
Rädda Barnen i Sverige uttrycker:
”Måste vi, som slår oss för bröstet och hävdar att vi är världens barnvänligaste land, skämmas inför FN?
Tyvärr tvingas vi konstatera att flera av rekommendationerna återkommer gång efter gång. Regeringen har helt enkelt struntat i dem.”
Kommittén uttrycker kritik mot de fortsatt stora skillnaderna mellan Sveriges kommuner – skillnader som har diskriminerande effekter för barn i behov av samhällets stöd.
Det gäller framför allt skillnader inom socialtjänsten och för barn som lever i fattigdom i Sverige.
Barnrättskommittén betonar också att det fortfarande föreligger stora skillnader i vilket stöd och vilken behandling socialtjänsten ger bland annat till barn till missbrukare, barn till psykiskt sjuka, barn i sorg och barn som bevittnat våld i hemmet.
Barnrättskommittén anmärker också på att nivån på regeringens svar till barnrättskommittén är mycket låg.
En annan diskrimineringsfråga som barnrättskommittén tar upp handlar om barnfattigdomen i Sverige.
Man uttrycker oro över ökande klyftor mellan olika grupper av barn.
I skrivelsen till barnrättskommittén väljer regeringen att inte ens svara på den direkta frågan om barnfattigdomen.
Inte alla kommuner har förstått vidden av sitt ansvar för utsatta barns välfärd, eller tagit det på allvar.
Regeringen har inte heller tagit ansvar för att följa upp hur kommunerna lever upp till barnkonventionen, och redovisar inga fakta om detta i sin rapportering till FN-kommittén.

Innebörden i Barnkonventionsartiklar som på olika sätt nära anknyter till Artikel 19.
Alla BK artiklar hör ihop, har samma status och värde och samverkar med varandra.
Artikel 1, 2. Vilka konventionen gäller.
Den här konventionen gäller alla under 18 år som inte blivit myndiga tidigare. Den gäller alla barn och ungdomar oavsett deras hudfärg, kön, språk, nationella, etniska eller sociala ursprung, religion, politiska åsikter, handikapp eller livssituation i övrigt.
Artikel 3. Barns och ungdomars bästa
När domstolar, sociala myndigheter och liknande beslutar om sådant som rör barn och ungdomar ska de alltid först och främst ta hänsyn till vad som är bäst för barnet och ungdomen.
Artikel 4. Hur rättigheterna ska fungera.
De stater som har anslutit sig till denna konvention ska se till att landets lagar och regler stämmer med konventionen. De ska anstränga sig till det yttersta för att barnets rättigheter respekteras också i praktiken.
Artikel 12 – 14. Rätten till yttrande-, åsikts- och religionsfrihet
1. Barn och ungdomar har rätt att uttrycka sina åsikter och tas på allvar i alla frågor som rör dem själva.
2. Barn och ungdomar ska ha frihet att yttra sig. De betyder att de har rätt att söka, ta emot och sprida information och tankar av alla slag. De har rätt att uttrycka sig genom att tala, skriva, måla och sjunga eller på andra sätt, så länge de inte stör eller sårar andra människor. (gäller inte det vuxna också, säg?)
3. Barns och ungdomars tankar, samveten och religion ska respekteras.
Artikel 5, 18, 26, 27. Föräldrarnas ansvar
1. Båda föräldrarna har ansvar för sina barns uppfostran och utveckling. De ska i första hand tänka på vad som är bäst för barnet. Föräldrarna ska också hjälpa barnet att förstå och använda sina rättigheter.
2. Staten ska respektera och stödja föräldrar och andra som har ansvar för barn och deras uppfostran.
3. Staten ska säkerställa att barn till förvärvsarbetande föräldrar får den barnomsorg som de har rätt till.
4. Staten ska också se till att de institutioner som är till för barn och ungdomar fungerar på ett sätt som stämmer med konventionen.
Artikel 6. Rätten till liv.
Alla barn och ungdomar har en självklar rätt till liv. Staten ska göra allt den kan för att säkra deras rätt att leva, växa och utvecklas.
Artikel 9, 10, 11. Barn och föräldrar
1. Ett barn ska inte skiljas från sina föräldrar utom i de fall då föräldrarna lever åtskilda eller om det efter noggrann prövning anses vara nödvändigt för barnets bästa.
2. Om barn och föräldrar lever skilda ska barnet ha rätt att få träffa båda föräldrarna så ofta att de kan behålla en personlig kontakt. Detta gäller även om en av dem bor i ett annat land än barnet.
3. Om en av eller båda föräldrarna skilts från barnet genom fängelsestraff, utvisning eller dödsfall ska barnet ha rätt att få veta vad som hänt med den förälder som saknas.
Inget barn får föras bort eller hållas kvar i utlandet mot föräldrarnas eller barnets vilja.
Artikel 19, 34, 39. Om misshandel och övergrepp
Varken föräldrar eller andra vuxna har rätt att på något sätt behandla barn och ungdomar illa. Staten ska på alla sätt skydda barn och ungdomar mot misshandel, utnyttjande och sexuella övergrepp. Den ska även ingripa när föräldrar inte bryr sig om eller kan ta hand om sina barn.
2. Barn och ungdomar som har utsatts för vanvård, övergrepp eller tortyr eller som deltagit i krig har rätt till all tänkbar hjälp. De har rätt att komma till en miljö där deras hälsa, självrespekt och värdighet kan återställas
Artikel 20, 21. Familjehem och adoption
1. När barn och ungdomar behandlas så illa i sina hem att de tar skada ska de få möjlighet att bo på ett annat ställe där de kan ha det bra..
2. Barn som saknar familj ska kunna adopteras när det är bäst för dem själva.
Artikel 24. Rätten till hälsa
Barnet som blivit offer för vanvård, utnyttjande, försummelse, tortyr, väpnade konflikter eller annan omänsklig behandling har rätt till rehabilitering och social återanpassning.
1. Barn och ungdomar har rätt till bästa möjliga hälsa. De har också rätt till bra hälso- och sjukvård.
2. Alla har rätt till näringsrik mat och rent vatten. Miljöförstöringen med de faror och risker den medför ska bekämpas.
3. Både barn och föräldrar ska få information om barnhälsovård och näringslära, hygien och ren miljö, om fördelarna med amning och om hur man undviker olycksfall.
Artikel 25. Vård utanför hemmet
Barn och ungdomar som är på sjukhus eller någon annan institution för behandling eller vård får inte glömmas bort. De har rätt till en regelbunden översyn av den behandling och vård de får.
Artikel 31, Rätten till vila och fritid.
1. Alla barn och ungdomar har rätt till vila och fritid, lek och fritidsaktiviteter som passar deras ålder. De har rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.
2. Staten ska sträva efter att alla får samma möjligheter att delta i kultur- och fritidsaktiviteter.
Artikel 32,34, 36. Skadligt arbete och utnyttjande
1. Inga barn och ungdomar ska tvingas att utföra arbeten som skadar deras hälsa eller utveckling. Det ska finnas regler som bestämmer hur gammal man ska vara för olika slags arbete och vilka arbetstider man ska ha.
2. Inga barn och ungdomar får utnyttjas för prostitution eller tvingas delta i andra sexuella handlingar. De får inte heller utnyttjas i pornografiska föreställningar eller tidningar.
3. Staten ska skydda barn och ungdomar mot alla former av utnyttjande som kan skada dem på något sätt.
Artikel 35. Handel med barn
Staten ska på alla sätt se till att inga barn och ungdomar förs bort, säljs eller på något vis används som handelsvara.
Artikel 37. Bestraffning och fängelse
1. Inga barn och ungdomar får utsättas för tortyr eller annan grym och förnedrande behandling eller bestraffning. Personer under 18 år får inte dömas till dödsstraff eller livstids fängelse.
2. Inge får godtyckligt eller olagligt berövas sin frihet. Om barn och ungdomar grips, anhålls, häktas eller fängslas ska det ske enligt lagen. Det får endast ske som en sista utväg och för kortast lämpliga tid.
3. Barn och ungdomar som är inlåsta i fängelser eller liknande institutioner ska behandlas mänskligt och med respekt. De ska ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brev och besök.
4. Varje frihetsberövad ung människa har rätt till juridisk och annan hjälp för att få sin sak prövad av domstol samt rätt till snabbt beslut i saken.
Enheter och styrdokument som införlivat Barnkonventionen i sina texter.
• Regeringsproposition 1997/98:182,
Strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige.
• Socialtjänstlagen
• Socialstyrelsen
• Förvaltningslagen
• Föräldrabalken kap 6:
”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”
• Läroplanen
• Landstinget
• Kommunbilagan
• Barnombudsmannen
• Frivilligorganisationer
Vilken behandling av våra barn tillåter vi i samhällets tjänst?
Är inte barnet en del av samhället?
Är det vuxnas bekvämlighet, karriär/anseende eller ekonomi som styr den inriktningen?
Jag önskar att seminariedeltagarna ska inspireras till att själva våga agera och påverka hur det ska se ut i vårt samhälle, stora och små människor/medborgare emellan.
Det är inte kunskap vi saknar i första hand. Det som fattas är modet att begripa det vi redan vet och att dra konsekvenserna av det. Ingenting händer om inte vi förmår att ändra våra egna attityder och börjar samarbeta kring frågor om våra barns rättigheter.

Så en liten vädjan inför framtida uppdrag:
Ta en extra titt i din omgivning, lita till ditt förnuft och din magkänsla.
Våga se och våga lyssna till det som faktiskt sker. Låt dig inte duperas till att tro att det mest motbjudande skulle vara något oförklarligt eller övernaturligt.
Att blunda för att ett barn kanske utsätts för våld och övergrepp hemma eller någon annanstans är att grymt svika det barn som är beroende av ditt mod och din insikt.
VAD GÖR DET OSANNOLIKA SANNOLIKT? – VAD GÖR DET SANNOLIKA OSANNOLIKT?”

Kommentarer inaktiverade.