BOKEN
Bokrecensioner och omdömen

Ett lysande tidsdokument

Birgitta Allmo, Sagas fostermamma, har utfört stordåd. Hon vågade lyssna på Saga och ta kampen för hennes upprättelse mot myndigheter, mot förnekande och bortförklaringar. Saga blev en framtidssaga, men hade hon inte mött Birgitta och hennes kärleksfulla familj hade hon förmodligen aldrig överlevt … Vem vågar lyssna? kunde också vara titeln på denna ytterst välskrivna och spännande bok. En av de viktigaste böcker jag läst om sexuellt utnyttjade barn. Ett lysande tidsdokument, tyvärr lika aktuellt idag.
14/3 2008 Monica Dahlström-Lannes, Eskilstuna-Kuriren

En oerhört angelägen bok

”… Här rör det sig om en av vår tids största rättsskandaler, med benäget bistånd av kvällspress och annan media har ett fall sällan fått så mycket uppmärksamhet. Här finns ett rättsmaskineri som utsätter barnet för ännu större övergrepp än hon tidigare gått igenom. Det är därför en oerhört angelägen bok. Må vara att händelsen utspelade sig för drygt femton år sedan. Denna förnekelse av barnens rättigheter sker dagligen och stundligen. Fortfarande hamnar barn i klorna på rättstänkare med blandade avsikter … Vad gör det osannolika sannolikt och vad gör det sannolika osannolikt? Detta lyfter Birgitta Allmo fram till sin yttersta spets. Läs boken och fundera var du själv står i frågor som dessa. Vem vågar tro på ett barn? är värd sin läsare.
2 april 2008, Britta Stenberg, Norran

Boken gör mig sömnlös

”Socionomer, poliser och anställda inom vården borde läsa boken – som kurslitteratur.”
Karin Sörbring, Expressen GT/Kvällsposten/

”Birgitta Allmo skriver historia med sin bok om Södertäljeflickan och verkligheten, en unik dokumentation av ett uppmärksammat rättsfall om rituella övergrepp i Sverige … Med kärleken som utgångspunkt formulerar Saga och hennes fostermamma de yttersta frågorna om makt och människosyn i vårt samhälle. Boken innehåller viktig kunskap för alla, inte minst för dem som arbetar inom vård, omsorg, rättväsende och utbildning.”
Maria Nyman, BTJ-nätet, Bibliotekstjänst

Viktig bok om sexuella övergrepp mot barn

”Det är plågsam läsning, det medges, trots att tonen är återhållsam och saklig. Bara den detaljerade redovisningen av alla besök hos skolsystrar, kuratorer och vårdcentraler för huvudvärk, illamående, kräkningar, underlivsbesvär, tarminfektioner, sömnbesvär, ryggont, anorexia, utebliven mens och blödningar får en att vilja gråta. Man ser framför sig en ensam flicka i ett känslokallt hem, som gång på gång söker hjälp utan att kunna säga vad som egentligen gör henne illa … Sagas stora bragd är att hon överlevt och att hon orkat stå fast vid det hon berättat. Hon är idag en akademiskt utbildad kvinna som lever med skyddad identitet. Birgitta Allmos bok visar med all önskvärd tydlighet att det inte är ”Södertäljeflickan” som har problem med förståndet.”
Kerstin Alfredsson, Tidningen Socialisten

Flickan från Södertälje

15/8-2008
Tidigt 1990-tal slogs ”Södertäljefallet” upp på löpsedlarna i Sverige. Det började som ett incestmål och slutade i misstankar om satanism, rituella barnmord och massgravar.
Genom åren har många engagerat sig i och debatterat fallet. Först nu kommer huvudpersonens egen berättelse. I boken ”Vem vågar tro på ett barn?” är det Sagas fostermamma Birgitta Allmo som kronologiskt benar upp händelserna. Till grund ligger Allmos samtal med Saga, Sagas egna anteckningar, journaler, protokoll, utredningsmaterial, brevkorrespondens mellan olika parter, pressuttalanden från polis och flera inblandade advokater, psykologer och socialsekreterare, men också pappans (Ninos) version i form av autentiska dagboksanteckningar samt vittnesmål från kuratorer, lärare, Sagas lillasyster och bekanta till de berörda.
Egentligen handlar det om en flicka som växer upp i Södertälje. Mamman är svenska, pappan har utländskt påbrå. Hemmiljön präglas av gräl, mamman reser ofta iväg på kurser, pappan tar sig manliga älskare och besöker bastu- och porrklubbar.
Redan tidigt blir Saga känd på vårdcentralen. I lågstadiet börjar hon gå dit ensam, utan sina föräldrar. Hon har eksem, magkatarr, problem med tarmarna, hormonella rubbningar, urinvägsinfektioner, ärrbildningar i underlivet och småningom en accelererande anorexi. Hon gör intryck av att vara spänd, blyg, nervös och skrämd. Vårdcentralen ordinerar stolpiller och magmedicin. Ärrbildningarna i underlivet tros vara skavsår från cykelsadeln.
När Saga flyr hem till bästa kompisen Jenny efter att, som hon själv säger, pappan hotat med att ta livet av hennes hund, berättar hon för första gången om övergreppen. Hon får förtroende för Jennys mamma Birgitta. Socialtjänsten och PBU kopplas in. Senare anmäls och häktas pappan. Saga stannar hos sin nya familj och vägrar att träffa föräldrarna som nu ligger i skilsmässa. Under processens gång åtalas även mamman för delaktighet i övergreppen.
”Vem vågar tro på ett barn?” redogör noggrant för turerna kring rättegångarna och den massmediala hysteri med överdrifter och osanningar som följde i takt med att domar överklagades och ändrades och uppgifter om en härva av organiserad pedofilverksamhet och våldssexuella ritualer ”läckte” ut. Inkompetenta samhällsinstanser tyngda av byråkrati (PBU, sjukvården, polismyndigheten) och en nästan sekteristisk struktur (socialtjänsten) blir viktiga delar i ett barns lidande.
Birgitta Allmo är visserligen, som hon själv poängterar, partisk, men hennes medryckande engagemang och förmåga att så sakligt som möjligt återge ett helhetsperspektiv av händelseförloppet, imponerar. Det blir upp till läsaren att bilda sig en egen uppfattning om skuldfrågans proportioner.
Saga heter något annat i verkligheten och lever under skyddad identitet. Bortsett från författaren bär alla inblandade personer i boken fingerade namn.”
Stefan Whilde, nättidningen Sourze, tidningen Kulturen

Utsatta barn är dubbla offer

7 januari 2010
Hade jag fått välja hade jag aldrig någonsin berättat, för hade jag fått välja hade jag inte haft något att berätta. Men jag fick inte välja.
Orden kommer från den så kallade Södertäljeflickan och är saxade ur boken Vem vågar tro på ett barn? av Birgitta Allmo. Boken har legat på mitt arbetsbord i ett drygt år och manat till läsning men det har alltid kommit något emellan. Nu under långhelgernas isande vinterdagar tog ursäkterna slut.
Det är en krävande, mycket detaljerad och rakt igenom sorglig läsning som borde vara obligatorisk för alla som arbetar med utsatta barn. För bortom den rättsliga skuldfrågan, hur hanterar vi egentligen barn som far illa?
Året var 1992 när 15-åringen som i media snart skulle komma att kallas för Södertäljeflickan började prata. Om incest, porrinspelningar, barnsexhandel, sadistiskt våld, mord och andra närmast obegripliga övergrepp som hon utsatts för eller bevittnat ända sedan hon var en liten flicka. Förhör som resulterade i att polisen började gräva efter barnlikdelar utanför Södertälje. Man hittade ingenting och det blev startskottet för en indignerad debatt om av terapeuter inplanterade falska minnen och moderna häxprocesser med oskyldiga pappor som offer.
Ritualmord och Sexorgier, skrek tidningsrubrikerna. Flickan själv kallar det idag sadistiska sexuella övergrepp som gränsöverskridande och gränslösa vuxna njuter av att utsätta barn för.
Birgitta Allmo, fostermamman som flickan hamnade hos efter att hon rymt från sina föräldrar, beskriver historien i kronologisk ordning baserad på myndigheternas dokumentation, pappans dagboksanteckningar (som flickan ärvde efter hans död) och sina egna och flickans minnesanteckningar. Pappan är å ena sidan uppslukad av sin oskuld och kamp för upprättelse. Flickan berättar i sin tur allt eftersom minnena kommer tillbaka om allt värre övergrepp.
När fallet refereras till i media verkar det ofta som att hela utredningen, och domen mot pappan som gav honom ett femårig fängelsestraff, byggde på fragmentariska minnesbilder från flickan. Enligt Allmos bok pekade hon ut faktiska personer och adresser, uppvisade skador i underlivet och misstankar om incest hade funnits hos vårdpersonal. Hon hade nämligen under hela sin uppväxt sökt vård för diverse olika problem. Ett tyst rop på hjälp?
Barn som utsätts för övergrepp inom familjen blir idag ofta dubbla offer. Först för själva övergreppet. Sedan för en vuxenvärld som för det första helst inte vill se och veta.
– Dom såg, men de ville inte förstå, sa en pojke som under många år blivit misshandlad av sin pappa när vi i en TV-dokumentär bad honom förklara omgivningens tystnad.
Och om de tar mod till sig, som Södertäljeflickan, ställer myndigheterna krav på att barnet ska uppföra sig och kunna berätta på vuxnas vis. Det kan de inte. Barn ser inte världen ur vuxna ögon, de uttrycker sig annorlunda och blir därför misstolkade.
Den tonåriga Södertäljeflickan hånades således i rättssalen och media som sexfixerad mytoman (försvaret la fram teorier om att hennes skador kom av att hon som barn onanerade med kvastskaft). Idag är hon vuxen, lever med skyddad identitet och har mot alla odds byggt upp ett nytt liv.
Anna Laestadius Larsson.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/utsatta-barn-ar-dubbla-offer_4052465.svd

”Jag har precis läst ut Vem vågar tro på ett barn

- Södertäljeflickan och verkligheten skriven av Birgitta Allmo.
Saga har blivit utsatt för systematiska sexuella övergrepp av sina föräldrar. Hon lyckas fly till sin bästa kompis familj och blir så småningom fosterbarn i samma familj. Hon polisanmäler sina föräldrar och i den här boken berättas om rättegångarna, och tiden därefter. Pappan får först tio års fängelse, vilket sänks till fem år, medan mamman frias. Orsaken är att myndigheterna och domstolarna inte tror på det Saga berättar om organiserad sexhandel, sadistiska övergrepp och mord på andra barn. Boken går igenom såväl officiella som inofficiella dokument och varvar detta med de drabbades egna berättelser. Författaren Birgitta Allmo är Sagas fostermamma. Boken ger Sagas perspektiv på det inträffade, men det unika är att man också får läsa om pappans tankar, då han lämnade efter sig brev och dagböcker när han dog. Boken ger en bild av vad en del barn tyvärr får uppleva även i Sverige idag. Den ger också en bild av myndigheters förmåga/oförmåga att möta offren. Författaren ifrågasätter ofta massmedia och myndigheter och efter att själv ha läst den här boken så inser jag att hon har all rätt att ifrågasätta.
Boken har lite att önska när det gäller språk, korrekturläsning och disposition. Men detta glöms bort, då det här är en oerhört viktig bok. Det är viktigt att detta hemska lyfts fram i ljuset, så det inte längre är tabu att prata om sexhandel, incest och sexuella övergrepp på barn. Det är också viktigt att myndigheters agerande och deras bemötande av offer lyfts fram och ifrågasätts.”
Bokmamman

”Det är år 1994. Noshörningen Nelson skapar stora rubriker, Sverige drabbas av en stor tragedi när färjan Estonia går till botten. Detta år börjar också fallet med ”Södertäljeflickan” uppmärksammas. Det gäller alltså en helt ung flicka som växt upp med sina (vid första anblick) normala föräldrar och sin syster. Mamman och syskonen rymmer hemifrån efter att fadern hotat att ha ihjäl deras älskade hund. Flickans tämligen milda anklagelser mot sina föräldrar (i första hand sin far) blir allt mer detaljrika och konkreta. Till sist berättar hon det otänkbara. Det otänkbara är en far som utnyttjat sin dotter och bjudit ut henne till andra med samma vandel som honom själv. De verkliga problemen uppstår när flickan berättar mer om vad hon upplevt. Hon hävdar att hennes far utnyttjat henne som en sexuell handelsvara. Andra män och kvinnor har sexuellt förgripit sig på henne. Kontexten skall tillfälligtvis ha varit satanistisk. Flickan vallas runt av polisen till olika ställen i Stockholm och pekar otvetydligt ut flera sexklubbar där det påstådda brottet ägt rum. Hon kan även beskriva somliga av de inblandade till utseende och pekar vid poliskonfrontation ut män som varit inblandade i likartade affärer. Men polisens tro på flickan sviktar. Enligt Allmo (författaren och flickans fostermor) väljer en ledande poliskommisarie att tidigt (utan att ens träffat flickan) gå ut i tidningarna och förklara att han betvivlar flickans trovärdighet. Vidare ifrågasätter en socialassistent det tillfälliga fosterhemmet och gör allt för att flickorna ska återvända till sin familj – trots incestmisstankar.
Flickans röriga uppväxt och ömhetstörstande beteende bekräftar för vissa hennes historia. Andra ifrågasätter om det är rimligt att lita på ett barn som mår dåligt psykiskt. Fallet blir ett fall där olika fanatiska grupperingar står mot varandra och i princip använder offret som slagträ. Somliga anser att fallet påvisar förfallet i svensk rättshistoria. De hävdar knivhugg i ryggen på alla de män som oskyldigt anklagats för incest av barn, under ledning av manshatande feminister. Andra hävdar i sin tur att allt flickan berättar om, måste vara påhitt – eftersom somliga element inte kan bevisas. Jag var fjorton när ”Södertälje”- fallet kablades ut i media. Stora rubriker skrek om satanister och styckade bebisar. Man hävdade att flickans anklagelser gällde en större och organiserad grupp pederaster som våldsfört sig på små barn – och även dödat dem. Tidningarna spetsade till historien så att ”Södertäljeflickan” kom att jämföras med de barn som pekade ut häxor under medeltiden. Man ifrågasatte hennes förnuft, hennes motiv och man valde att utmåla henne som förövare snarare än offer. Det var hon som skulle bevisa att hennes anklagelser var sanna – inte tvärtom. Det var tämligen höga krav på ett barn som troligtvis hade blivit utsatt för sexuella övergrepp sedan hon var liten. Hennes dåvarande fosterförälder försökte skydda henne, men privata anteckningar som Allmo gjort under de dagar av sorg när flickans alla minnen bröt fram, läckte från polisen till media.
Det var en tacksam historia att utgjuta sig över. Om det flickan sa, verkligen var sant – skulle vårt system vara ofantligt bräckligt och den eventualiteten var knappast lockande. Då var det mer lockande att flickans beteende och det stöd hon fått skulle utgöra en förklaring på alla vårt samhälles jävligheter. Ett slappt system kan man skärpa till, medan ett ruinerat system skapar maktlöshet. Då var det betydligt enklare att göra flickan till syndabock och försöka förhindra att likartade situationer uppstod och att andra barn slulle ljuga blott för att få uppmärksamhet.
Det är Birgitta Allmo, flickans fostermor som berättar den här historien. Hon betonar att hon är partisk, men att hennes uppsåt är att visa hur medias skepticism påverkar ett offer. Deta gör hon genomgående trovärdigt och belysande.
Sammantaget kan man alltså säga att denna berättelse är en berättelse om ”den andra våldtäkten”. Det vill säga, om hur offret inför rätta blir den person som skall granskas och försvara sina upplevelser, medan den faktiska förövaren besparas att göra detsamma.
Mediacirkusen fortgår utan att någon helt reflekterar över hur flickan påverkas. De flesta är ense om att hon har upplevt större delar av det hon berättar om – men ÄNDÅ behandlar man allting som tveksamheter. Flickan tvingas vittna i sju rättegångar och så gott som dagligen konfronteras hon med folk som anser att hon ljuger eller missuppfattat situationerna. Birgitta Allmo har på ett mycket realistiskt sätt åskådliggjort hur en människa splittras när hon inte får sina känslor bekräftade utan ständigt blir ifrågasatt. Hon illustrerar det hon berättar om med tydliga exempel på hur lätt omständigheter förändras genom den skriftliga byråkratiprocessen. Följaktligen går att läsa om hur Ninos (flickans far) säger till barn och fru att han ska ”slakta hunden”, vilket blir omformulerat i socialpappren till att han ska ”döda hunden” för att slutligen – dyka upp i rättegångspappren i den tämligen mindre affekterade omskrivningen ”att han skulle låta avliva hunden”. Man kan se hur skruvat ett uttalande kan bli beroende på de motiv som skriftställaren har.
Allmos viktigaste frågeställning (som genomsyrar hela boken) är ”vad (som) gör det osannolika sannolikt och vad (som)gör det sannolika osannolikt”. Det är en frågeställning som jag finner ytterst intressant. Mina tankar söker sig naturligt till den minnesforskning som jag ramlat in på, helt nyligen. Enligt denna är minnet komplext konstruerat. Ett minne är en subjektiv tolkning av det som skett och fördjupning av ett minne är en slags rekonstruering av det skedda. Samtidigt ska man inte underskatta det narrativa minnet, men det måste också kompletteras och backas upp med mer konkreta dokument. Exempelvis som i detta fallet – läkarintyg på flickans dåliga hälsa, undermåliga hygien och psykiska välmående under många år. Andra faktiska element kan vara vittneskonfronteringar och andras vittensmål.
Sammanfattningsvis lär denna boken läsaren om hur viktigt det är att ta en anklagelse om övergrepp på allvar. Visserligen kan den vuxne förlora förtroende från omgivningen när han/hon blir anklagad för dylikt, men när ett barn inte tas på allvar och inte blir lyssnad till kan det bli skadat i grunden, det är en andra våldtäkt och kan rasera en människa. Man kan också ifrågasätta hur mycket media egentligen ska spekulera för att sälja lösnummer. Media måste också ta ansvar för det som skrivs och hur det kan påverka omgivning och offer. Det måste här finnas ett konsekvenstänkande och jag tycker att Allmo belyser denna fråga på ett bra och sakligt sätt.
Denna bok är en litterär tegelsten. Den är massiv och gör känslomässigt ont att läsa. Jag tror att orsaken till varför man på olika sätt försökt förminska det ”Södertäljeflickan” vittnade om, är oförmågan att hantera det hon sagt. Flickan blottlägger en mörk sida av samhället som visar på socialens oförmåga, BUP:s inkompetens och medias obefintliga etik. Jag rekommenderar varmt denna bok till alla som sysslar med omsorgsfrågor och pedagogik. Det primära är inte att du måste tro på ALLT som sägs – men om något av det som sagts är sant – då är en vägran att lyssna bara arrogant och i förlängningen destruktivt.
”Vem vågar tro på ett barn” får en stark fyra i betyg. ”
Blogg – Likvidation

”Detta är en verklighetskildring om en stackars flicka som utnyttjas sexuellt av sin far. Sådana skildringar är hemska men jag läser ändå dessa böcker för jag tycker det är intressant. Denna skildrade inte mycket om övergreppen utan mera brottsmålen och socialens problem att tro på att hon har blivit utsatt för dessa övergrepp. Socialen försöker först få flickorna (finns även en lillasyster med i bilden) att kunna umgås med sina föräldrar igen fast de lever bra i sina nya fosterfamiljer. Birgitta är den äldsta flickans fostermamma och hon skildrar denna kamp på ett bra sätt. Man blir riktigt skrämd att det finns dessa personer som inte ens tror på barn som talar om att de har blivit uttsatta för allehanda övergrepp av sina föräldrar, som försöker bevisa på alla sätt att barnet hittar på för att hämnas eller är sjukt och hittar på.”
Skrivet av Camilla

”Birgitta Allmos bok Vem vågar tro på ett barn? som tar sin utgångspukt i fallet med ”Södertäljeflickan” för ungefär femton år sedan kom ut den 14 mars. Den är en storartad bok och följaktligen (!)´ser den ut att bli ganska så nedtystad.”
Boken är en av de viktigaste böckerna som kommit ut i Sverige på årtionden. Det är därför logiskt att det blivit så tyst om den. Man kan höra en synål falla. Men en dag kommer det inte att kunna tystas längre. Då…
Läs gärna boken….
Erik

”Jag var inne på Tusculums sidor och såg då att din fantastiska bok Vem vågar tro på ett barn? tilldelats statligt litteraturstöd. Stort grattis – ett erkännande för det du gör och din hängivenhet. ! ”
Marianne

”Tack för en mycket välarbetad och spännande bok och ett synnerligen viktigt ämne. Hoppas att många överlevare efter övergrepp kommer att våga läsa den eftersom den, trots allt det mörka ger så mycket hopp om att kunna få ett gott liv.
även efter att ha varit med om de värsta övergrepp.
Hoppas också att många av dem som arbetar inom offentlig vård och skola läser boken, som är en svidande vidräkning med vår passivitet och vår oförmåga att agera då det vi ser blir för svårt. Vi har så lätt för att vända bort blicken, vilket gör att barn utsätts ännu mera.”
Bodil

”Ja, boken är livsviktig. Den måste läsas av så många som möjligt. Vi måste ta ställning för barnens skull, inte bara gömma oss bakom en massa föreställningar och vanebildande floskler. Fler behövs av din kaliber, Birgitta!”
Britta

”Jag hittade den liggandes tillgänglig, d.v.s låg ”öppen” på bibblan där jag vistas ofta. Tog den, bar hem den, vände på den några ggr. Började läsa. Läste den på två dagar. Är sååå berörd! Är så sorgsen, arg, ledsen å frustrerad! Önskar att DU läser den! Boken heter ”Vem vågar tro på ett barn”. Skriven av Birgitta Allmo. Jaaa, den är kontreversionell…men VÅGA LÄS DEN! Vem vågar tro…? Våga läs den å
gärna med ifrågasättande tankar, som”kan detta verkligen hända”?, Kan detta Verkligen ske nu/idag?
Oavsett vad du kommer fram till så fundera lite till…Hur/varför sker det som sker? Varför ploppar sådana här mål upp imellanåt? Finns det sanning i dem? OM det finns, så varför finnns dem å varför tar de inte slut? Varför tystas de ner? När ja nu ändå är igång… har DU läst ”Rosario är död”. skriven av Maj-Gull Axelsson???
Varför är Du tyst …Har du inte läst dem? Gör det, men se till att du har nära till spypåsen, å se till att du har dina barn i säkerhet, se till att du har nära till nån att tala med. Vet du, verkligheten vi lever i är så mycket mer än vi tror. Å bara vi som ser den som den är, kan göra någåt åt det. Lyssna på barnen! Se dem! Låt barnen få vara just det dom är…barn!”
Ur Dax.se /Stockrosen

”Har precis läst boken. Den är så viktig, önskar att den fick större utrymme i tidningarna. Man ska inte straffas ytterligare när man som offer berättar om det man blivit utsatt för.”
Molly

”Jag läser nu en bok som inte hör till skönlitteraturen utan
Oer står det på bokryggen istället för Hce.

Ett autentiskt kriminalfall. Södertäljeflickan; ”vem vågar tro på ett barn”. En otäck historia och jag har ingen minnesbild från det även om det tydligen slogs upp stort i media. Jag var nog för upptagen med att vara höggravid och ha en liten att ta hand om.
Och jag har idag googlat lite om fallet och …… hittade …. en intressant artikel.
Detta är historien om en flicka som utsatts för fruktansvärda övergrepp med sadistiska inslag. Så otäck att detta kan väl omöjligt vara sant! Det måste vara fantasier från en galen flicka som Jan Guillo uttryckt sig i artiklar.
Idag när man fått flera otäcka händelser som nu senast i Österrike som ett facit i handen så är det ju inte alls otroligt längre. Det finns så många perversa idioter ute i vårt samhälle så varför skulle detta inte kunnat hänt?? Men vi var väl inte lika upplysta då som vi är idag eller mer erfarna av att sånt här händer. Flyktingbarn som bara försvinner. Pedofilhärvor som rullas upp en efter en.
Otäckt att läsa, otäckt att ta till sig men nödvändigt kanske.
Så här skriver man i ett pressmeddelande från förlaget: ”Ska jag berätta en hemsk sak? Jag var älskarinna åt min pappa.” Det berättar flickan, av media kallad Södertäljeflickan, i Vem vågar tro på ett barn? Här möts den an-klagade och dömde, och numera avlidne, faderns dagboksanteckningarmed den drabbade flick-ans berättelse. Här möts de öga mot öga i rätten, här avslöjas en ofattbar brist i de vuxnas förmåga att ta ett barns berättelse på allvar, att våga tro på ord så fasansfulla att något sådant kan ingen människa ha varit med om. Men det har Södertäljeflickan varit med om. Och om det har hon berättat för sin fostermamma Birgitta Allmo som är bokens författare.”
Bokens syfte är inte att ”rättsfallet Södertäljeflickan” ska ältas om igen, det är och förblir ett avslutat kapitel. Med Vem vågar tro på ett barn? vill författaren lyfta barnperspektivet, peka på konsekvenser för det berättande barnet, ställa det i relation till barnets rättigheter enligt FN:s Barnkonvention och ifrågasätta vuxensamhällets ”trovärdighet” och förmåga att hantera liknande berättelser, istället för att begå ytterligare övergrepp i statens namn.Vad gör det osannolika sannolikt? Hur är det möjligt att tro på ett barn som berättar om sadistiska sexuella övergrepp, om människor som utnyttjar barn från andra länder, barn som tas hit för att utsättas för det grövsta av övergrepp. Vem kan tro på en sådan berättelse? Vem vågar tro på ett barn?
Upplagd av Monachos

Vem vågar tro på ett barn? Södertäljeflickan och verkligheten
Boken är av tegelstensformat. Omslaget svart med spökbild av ett barn. Den bär titeln: Vem vågar tro på ett barn? Södertäljeflickan och verkligheten.
Den som redan här har värjt sig för boken är inte mogen att ta till sig de frågor som lyfts i innehållet. Den ska heller inte ens försöka ge sig i kast med texten.
Det handlar om det värsta: En flicka som från fem års ålder utsatts för grova sadistiska övergrepp av sin far, övergrepp som han också dömdes för i tingsrätt och hovrätt. Flickan berättade så småningom att flera personer var inblandade i kollektiva övergrepp, övergrepp där även barn dödades.
Men för den som vill, vågar och orkar väntar en fantastisk läsning. Fantastisk i det avseendet att författarinnan Birgitta Allmo nu sammanfattar alla de intryck hon fått i sin roll som fostermamma till denna utsatta flicka. Systematiskt. Noga. Smärtsamt.
Det är stark läsning.
Det är en bok som nästan pedantiskt noga redogör för händelseförloppet, genom författarens egna ögon och dagböcker som flickan själv och pappan skrivit.
Därför inte sagt att det är subjektivt hållet. Nästan tvärtom, skulle jag vilja säga. Ibland får jag uppfattning att hon i sin strävan att vara så objektiv som bara är möjligt, lyfter fram det som talar mot ett övergrepp, mera än lyfter fram motsatsen.
Här rör det sig om en av vår tids största rättsskandaler, med benäget bistånd av kvällspress och annan media har ett fall sällan fått så mycket uppmärksamhet.
Här finns ett rättsmaskineri som utsätter barnet för ännu större övergrepp än hon tidigare gått igenom.
Det är därför en oerhört angelägen bok. Må vara att händelsen utspelade sig för drygt femton år sedan. Denna förnekelse av barnens rättigheter sker dagligen och stundligen. Fortfarande hamnar barn i klorna på rättstänkare med blandade avsikter.
Detta belyser Birgitta Allmo i välskrivna kapitel.
Det är viktigt att vi läser den, alla vi som tror på barnen och deras rättigheter. Det är viktigt att vi låter en författare som Birgitta Allmo få sina ord framförda till dem av oss som inte väljer att dra täcket över huvudet eller slå händerna mot öronen när det gäller sexuella övergrepp mot barn.
Birgitta Allmo ställer själv viktiga frågor i sitt förord. Huvudtesen utgörs av satsen:
Vad gör det osannolika sannolikt och vad gör det sannolika osannolikt?
Detta lyfter Birgitta Allmo fram till sin yttersta spets. Läs boken och fundera var du själv står i frågor som dessa. Vem vågar tro på ett barn? är värd sin läsare.
http://mitt-uppslag.blogspot.com/
Linda

Kommentarer inaktiverade.