Här är jag

Utifrån vissa tvivelaktiva inlägg tidigare i debatten, kanske jag först bör tipsa om vad jag inte är, i verkligheten:
”En illvillig, militantfeministisk, incesthysteriskt besserwisser som med spektakulära och sluga baktankar förväntar mig att bli rik på att inplantera falska minnen hos förvirrade små barn, sprida halsstarriga och sjuka vandringssägner, förvränga fakta och hänge mig åt rena förföljelser av stackars oskyldigt dömda i bästa häxprocesstil. Bara så ni vet!” ☺
Nej, men kanske är jag en av dem som Ulf Peder Olrog på sin tid sjöng om i visan: ”Se Sundbyberg och sedan dö – möt våren i Södertälje”.
Jag har turen att få tillhöra de privilegierades skara i världen med stor familj i ständigt växande som mitt trygga och energigivande nätverk. Jag bor på rena rama landet sedan drygt trettio år och tycker mycket om den anda som råder här. Trots avstånd håller man reda på och bryr sig om varandra. Vi är beroende av varandra på ett fint sätt som jag inte har upplevt i stadsmiljö. Under årens lopp har jag insett att jag inte alltid finner mig i ”gängse normer” i vårt samhällssystem. Jag hatar överdriven byråkrati och reagerar negativt mot orättvisor och förtryck, då jag tror på alla människors lika värde och rättigheter. Det finns mycket att ifrågasätta och strävan mot nya mål i livet pågår ständigt. Jag försöker se nya utmaningar och möjligheter i eventuella hinder och motgångar.
Jag engagerar mig främst i barnrättsfrågor, barns villkor, vuxnas barnsyn i synnerhet och mänskliga fri- och rättigheter i allmänhet. Körsång har alltid funnits i mitt liv och jag har också kommit att engagera mig i äldrefrågor. En synnerligen störande fråga: Hur är det möjligt att samhället tar sig rätten att benämna våra äldre, i behov av samhällets omsorg, för ”brukare”? Vad ”brukar/förbrukar” de? Förbrukar de resurserna som de själva under alla sina aktiva år varit med att betala till, för en tryggad ålderdom?
Jag har tidigare varit verksamhetsansvarig inom kommunal- och landstingsdriven fritidsverksamhet, distriktskonsulent inom Hem och Skola-frågor och projektledare inom Rädda Barnen, Studiefrämjandet och andra frivilligorganisationer. Min bana startade med gymnasiets latinlinje och fortsatte med yrkesinriktad samhällspedagogutbildning kompletterad med akademiska poäng i pedagogik, sociologi, psykologi, statskunskap och socialt arbete. Har utbildat mig till barnkonventionsinformatör, gått diverse kurser på temat utsatta kvinnors och barns villkor, social nätverksmetodik, trauma- och samtalsmetodik.
Jag har lett föreläsningar och seminarier, studiecirklar och utställnings-/mässprojekt oftast på tema Hör vi barnets röst?, Vem äger barnet?, FNs Barnkonvention ur barn- och vuxenperspektiv, föräldrakraft och föräldraskyldighet, människors mötesplatser m.m.
Detta i kombination med den erfarenhetsmässiga kunskap man får av att på nära håll följa sex barn och hittills tretton barnbarn på deras resa mot vuxenlivet samt anhörig i behov av tillitsfull äldreomsorg, har fört mig dit jag är idag.
2008 gavs min första bok ut genom Tusculum förlag. Bokens titel är: ”Vem vågar tro på ett barn? Södertäljeflickan och verkligheten”, där jag med ett autentiskt fall som illustration, ifrågasätter samhällets förmåga till barnperspektiv, barnets bästa-ansvar och samsyn kring det utsatta barnets villkor.
Det är min fulla övertygelse, att var och en av oss, var vi än befinner oss, bär på erfarenheter och kunskaper som är viktiga för andra att få ta del av. Jag vill lyfta upp frågor om: vårt synsätt och våra fördomar kontra barnets tillit och behov.
Vad gör det osannolika sannolikt? Vad gör det sannolika osannolikt?

 

 

 

 

 

 

Kommentarer inaktiverade.